Okej.

Jag har i drygt 2 år velat skriva mer om den intensiva, fokuserade och noggrant inplanerade ”omställningsresa” som jag gjorde mellan år 2020-2022. Jag tog ledigt från lönejobb och flyttade runt i landet i husvagn för ett intensivt utforskande kring begreppet omställning efter en lika intensiv teoretisk smörjelse. Jag visste att det var komplext och jag sökte efter en riktning i det. Jag tog in otroligt mycket information på kort tid och är väl medveten om lyxen i att kunna göra en liknande djupdykning, därför vill jag dela vad jag möttes av. Nu ändras ju saker ständigt och jag har senaste åren tyvärr utvecklat ett starkt motstånd mot sociala medier och sånt här *gör en gest mot skärmen*, så innan musten helt pyst ut tar jag nu en ansats.

Bilderna i inlägget är från 2020-2022.

Bakgrund: Jag är priviligierad på alla sätt och har levt hela mitt liv utan motgångar. När jag blev såkallat vuxen typ 2010 så blev jag också otroligt cynisk. Föraktfull till och med. Äcklad? Ja, äcklad. Det händer nog de flesta i den åldern men man är för självupptagen för att se det hos andra. Allt kändes så satans ytligt. Att växa upp var som att existera i en masspsykos. Vadå Columbus, stringtrosa och mineral-foundation?

Jaha. Vad gör man av detta själväckel då utöver att projicera den på sin omgivning, självömka och sprida hat och misstro? Som tur var hade jag orimligt kloka vänner och familj, så jag kunde inte hamna så himla snett. Det är alltså den nivån av privilegier vi snackar.

Här nånstans var jag i stånd med att utbilda mig. Ungefär samtidigt som man fick höra om jordens undergång du vet? Det var ju lite magstarkt men man fattade ju ändå att det typ inte var jättesoft med den saken. Vi blev veganer, woke och slutade köpa plastpåse på Ica. Jag gick konstskola, designkurser och läste Kulturanalys (typ antropologi fast fräscht) på universitetet. Med den givna förståelsen att typ allt är en konstruktion och att människan som kulturvarelse aktivt och passivt reproducerar en konstruerad verklighet baserat på fakkin berättelser så svartnade det. VA FAN ÄR DET HÄR? Vet alla om detta? Är jag bara sen på bollen? Jag ingår alltså i topp 10% av världens befolkning som iaf kan försöka välja att vara aktiv kulturskapare och här sitter jag på mitt priviligierade passiva arsle och reproducerar och återskapar skit som en nyttig idiot i ett sjukt system? (Möjligtvis drabbad av övermod men det var iaf något). Jag hoppade av universitetet bums. (Inte för att det inte går att vara aktiv inom institutioner, utan för att jag var lite väl sen på bollen aka inte jättesmart.)

Efter insikten att det var 0% synd om mig så slutade jag med jättemycket destruktiva saker. (En liten moralist föddes? Ibland är det svårt att veta hur fan man ska bete sig.) Det är alltså så man hanterar sina privilegier? Ska vi kalla detta för att bli 30+?

Tillsammans med andra på samma sätt krisdrabbade priviligierade människor (nya föräldrar, utbrända kvinnor, pandemi omskakade, preppers, hipsters, aktivister, sommaren 2018 upprörda och senare också förskräckta Ukraina åskådare) så sökte även jag till folkhögskola 2020-2022. Kurser i omställning där alternativ till aktivt kulturskapande utforskades och presenterades bortom tillväxthysteri, rysk naturgas, business as usual och plastpåsar. Vissa hävdar kritiskt att det är en otroligt vit-överklass-företeelse att ägna sig åt omställning på det här sättet. Jag har aldrig förstått kritiken riktigt? Klart det är?

Det problematiska som kritiken kanske dels vill belysa är dock om omställningen bara blir en karantän för överklassen till att köpa sig loss från ansvar och mys-odla i något nybyggt ekohus på en alldeles för dyr tomt. Jag kallar det cottage-porn och kan hålla med om att det är perverst.

För mig har det sällan varit svårt att förstå att det vi kallar ”klimatkrisen” är ett symptom på en kollektiv existentiell kultur-kris, en ”mänsklighetskris” helt enkelt. Det kan tyckas självklart men det är ett perspektiv som behöver mer utrymme för att möta snacket i den gröna omställningen och all teknik-optimism som idag råder. Har du hört hur det låter? Vi behöver därför även röra oss bortom vetenskapens ofta mätbara språk kring mål och medel för att möta detta. Därför har jag sällan varit intresserad av miljöfrågor, innovationer, hållbarhet eller typ teknikutveckling och allt vad miljöhjältar nu håller på med inom ramen för rådande system. Systemet är byggt på *valfria ganska nästy ord som typ förtryck, missnöje, exploatering osv* och för att ”klimatkrisen” ska kunna mötas som den mänsklighetskris det är så behövs ett helt ogripbart omtag/ paradigmskifte/ systemskifte.

Rent krasst: Det var lixom inte bra ens innan vi visste att jorden dessutom skulle gå under.

Folk är anpassningsbara, och tack och lov inte destruktiva till sin natur. Vi har bara anpassat oss till en destruktiv kultur. Det intressanta har därför alltid legat i folkrörelse. Det är i folkrörelser som demokratiska system kan växa fram och normer utmanas och det är där vi har chans att balansera ut skiten. Ett begrepp, som kanske bör vara det absolut hetaste just nu, men som är helt frånvarande i snacket kring grön omställning är: Att avstå. Så- himla- krångligt- och- obekvämt.

Att kalla det för en mänsklighetskris kan dock tyckas låta tok-antropocentriskt. För: Andra arter då? Och kampen om naturens egenvärde? osv. Jag tror inte att en fortsatt konstruerad motsats av människa/natur är särskilt najs. Om vi skulle begripa vårat beroende av det vi kallar natur och våran roll i ekosystemen så hänger lixom ”naturen och andra arter” med i greppet vi nu behöver ta om ”mänsklighetskrisen”. Detta är så självklart i många andra kulturer så det är nästan pinsamt att prata om såhär.

Som i historien om Nausicaä i ett av Studio Ghiblies verk: Där klimatet för människans fortlevnad gått under men ändå hålls uppe av en fet teknisk kontrollbas. Nausicaä är så djupt förälskad i livet så hon *spoiler* förstör hela kontrollbasen även om det innebär att livet/naturen går under med den. Iom att det är skillnad på att leva livet som en del av det och på att leva livet som en del av kontrollen av det.

Med andra ord: Blir inte omställningen demokratisk och rättvis (Rättvisa; möjligtvis ett problematisk begrepp, men ni fattar andemeningen) för folk där vi förstår våran roll i, påverkan på och beroende av det vi kallar natur så kan omställningen ta sig i arslet. Va som Nausicaä.

Kruxet: Vi har ju dock inte tid till något storslaget globalt utopiskt systemskifte än om det kan få ligga i dröm-pipan. Därför är perspektivet ”on-grid” otroligt viktigt OCKSÅ. Att använda de medel och system vi redan har och försöka trassla i dem så gott det går med det språk vi kan. Detta perspektiv har jag själv känt motstånd till då en stor del av mig vill vara helt kompromisslös och alldeles tok-punk, men jag jobbar ständigt med att pressa fram nyanser. Synergi-effekter existerar.

Tillbaka till folkhögskolan: Vi fick besöka otaliga platser, personer och grupper som redan har lagt massa tid att tänka på och prova andra alternativ att ta sig an livet. Alla behöver inte uppfinna hjulet på nytt. De flesta tankar är ju faktiskt redan tänkta. Jag var dock väldigt rädd för att det skulle vara flummigt, hippie-nyandligt, verklighetsfrånvänt(vad det nu innebär), lite sån sektig stämning och perspektivlöst.

Men att se en stereotypisk skogsarbetare, en skäggig äldre man med varselställ å hörselkåpor prata om skogen med respekt, rädsla, kärlek och sårbarhet med en motorsåg i hand var… oj, det var avgörande för mig. Att se vuxna människor som såg ut som mina släktingar bete sig efter mina teoretiska ideal var trippigt. Jag hamnade på platser där vuxna människor pratade i helt andra termer än vad jag var van. Dom agerade, med sina privilegier, på globala problem ur ett lokalt perspektiv. Lokal agens för global solidaritet. ”Glokalt”. Utan att förhärliga eller försöka måla upp det som en tillvaro utan motgångar och utmaningar.

Det var lixom underförstått att skiten sög. Ingen behövde hävda hur ohållbart/orättvist vi lever, varför vi inte ska äta så mkt kött, flyga på semester eller köpa fast fashion. Det antogs att alla redan krånglat kring dessa självklarheter, att det var ointressant att hålla på att ständigt traggla om individuella val och konsumtion. Utan: ”Vad-kan-vi-göra-istället?” Äntligen. Masspsykos-känslan var som bortblåst i dessa rum. Det var första gången som jag medvetet kom i kontakt med ”Gräva där du står-kulturen” ur ett omställnings-perspektiv. Som symptom på den andliga bristsjukdom vi lider av så var detta nära på en religiös upplevelse. Mina fördomar föll en efter en och det gjorde mig otroligt ödmjuk. Jag sänkte äntligen garden och välkomnade så jäkla mycket. Många kollektiva tårar föll i känslan av total gemenskap. Att gå från cynisk till tacksam utan att tappa känslan av att göra motstånd är en ödmjuk resa.

Jag kommer nu ganska torrt att presentera några av de begrepp/ideer som jag kom i kontakt med under dessa år. Jag kommer att beskriva och kommentera utifrån eget huvud och utifrån min förståelse och erfarenhet. Detta bör tydligt tydliggöras. Jag är en ponnypunkare. Inget annat. Jag kommer inte att fördjupa, bara vidröra, vilket kanske kan väcka intresse och nyfikenhet till vidare tankar och fördjupningar. Vi kör.

Dessa begrepp kommer jag att kommentera: Omställningsrörelsen, Behov, Cirkeln, Miljömaskuliniteter, Rotzon, Sociokrati, Nonviolent Communication (NVC), Individuellt eller politiskt ansvar?, Mer fest än protest, Aktivt hopp, Permakultur, Agroforestry/ Skogsträdgård, Regenerativt tänk, Klimatkompensation, Andelsjordbruk, Relationsmat, Reko-ringar, Matsuveränitet, Vildmark, Självförsörjning/ Samförsörjning, Beredskap/ Prepping, Entreprenörskap, Vad gör en ledare?, Eldsjälar, Bogemenskaper/ Cooperativ/ Hus på hjul/ Alternativa boenden/ ekobyar, JAK banken och Ekobanken, Visionsbygge/ Berättelser/ Konst, Ekofaschism, Vad fan ska JAG göra?!, Potatisupproret/ Potatisuppropet, Det goda livet, Naturlikt skogsbruk/ bondeskog/ Småskaligt skogsbruk/ plockhugget.

• Omställningsrörelsen.

När jag först kom i kontakt med omställningsrörelsen så stötte jag på begrepp som: Inre omställning och Yttre omställning. Och dessa var ofta bollade mot: Individuell omställning och Kollektiv omställning. Det är svårt att tänka komplexa tankar och det är då lätt att vilja trösta sig med ett absolut ställningstaganden/sanningar. Detta fler-rums perspektiv (yttre/inre, Individ/kollektiv) väckte mitt intresse då en sådan utgångspunkt ofta blir mångbottnad och kanske kan motverka polariserande riktningar.

En yttre omställning och lösningar på praktiska utmaningar står alltid i relation till våran förmåga att samarbeta. Därför är den inre omställningen den stora utmaningen i en allt mer individualiserad värld med höga krav på gemensam agens. Antingen ställer vi om, eller så blir vi omställda.

Hur är det ens möjligt att prata om framtiden med nutidens ord?

”Transition network” växte fram i Storbritannien 2005. Den svenska motsvarigheten är föreningen ”Omställningsnätverket”.

• Behov.

Den första utmaningen som kom som en smäll i ansiktet på mig var frågan om egentliga behov. För att ens kunna ta sig an nånting av det som komma skall så var det viktigt att ställa sig denna fråga om behov. Att utmana och ta reda på vilka dina egentliga behov är i en värld som är till stora delar byggd på att skapa behov och begär du egentligen inte har som sedan kan uppfyllas av konsumtion.

I grund-behoven så kan vi skapa kontakt och medkänsla. Vi behöver lära oss att sätta ord på och uttrycka behov för att kunna förstå oss själva och varandra i relation till platsen vi befinner oss. Detta är svårt och pågående och ändras i intensitet genom livet.

• Cirkeln.

Att använda cirkeln som symbolik är sedan gammalt. Igen: Mycket av detta är så sjukt självklart i många kulturer så det är nästan för bajsnödigt att ens benämna det. Men modernt tänkande presenteras ofta som linjärt och ibland krävs det handfasta ting för att belysa invanda mönster som vore fruktbart att ifrågasätta och ompröva. Varje dag på folkhögskolan började och avslutades med in/ut-checkning i en fysisk cirkel. Detta för att skapa ett kollektivt medvetande. Och att träna på att både dela och lyssna. Att skapa förståelse i att båda behövs för fungerande demokrati. Här materialiserades cirkeln för mig. Det krävdes en fysisk form för att bli greppbart. Även Årshjulet applicerades otroligt konkret på livets alla bestyr för att kunna utforska livets händelser som cykler snarare än linjära förlopp. Detta leder mig torrt vidare till nästa punkt:

• Miljömaskuliniteter.

Detta är ett av sätten att belysa just det linjära och det faktum att en grön omställning inte kommer bli annat än grön om inte rättvisefrågan är i focus och även det patriarkala ifrågasätts. Ekofeministiska teorier och tankar har mycket att säga om detta. En omställning kräver alltså en ny manlighet. Har man inte förstått att allt sånt här är konstruktioner, så även könsroller, så kan detta vara svårgripbart. Det kan även vara svårt att få plats med ideer kring en ny manlighet då rummen för detta kan vara begränsade och till och med livsfarliga och vi alla reproducerar de patriarkala strukturerna ständigt. Många som identifierar sig/blivit identifierade i linje med det patriarkala hela livet har blivit kränkta och drabbade. Vi saknar och längtar efter en ny manlighet.

Ekomodernism där i mitten är alltså det vi uteslutande ser i politik och i medier idag och vad den Industriella Gröna Omställningen vi är påväg mot innefattar.

• Rotzon.

På tal om linjära förlopp. Avlopp hörrni. Det här med att vi bryter näring till konstgödsel långt borta, fraktar det hit(där vi egentligen inte har någon brist), odlar på dopade, stressade jordar som eroderar och urlakas och övergöder vattendrag, sedan äter vi förhoppningsvis maten, skiter ut den i den lilla % dricksvatten vi har(!), det blandas med dagvatten med massa kemikalier, transporteras till något reningsverk, sen kör vi upp slammet till Norrlands vildmark(återkommer till detta med vildmark) å dumpar i nått hål. Linjärt. Bajs i sig själv är helt fantastiskt, dricksvatten lika så, blandar man dem har man skapat ett stort problem. Öppna ett ickevetande – detta är ur en kulturell tappning typ som att vi skulle gå runt och spy i varandras munnar och ba acceptera det. Tänk att det där egentligen bara är ett infrastrukturmisstag som vi kan lösa. Här kan jag iaf tillåta mig att förbli helt kompromisslös och alldeles tok-punk på en sak(skönt att få behålla nån typ utav heder). Vägra skita i dricksvatten.

Vi fick bekanta oss med Rotzoner som en lösning på detta. Och självklart olika metoder, erfarenheter och tankar om kompost och olika sätt att tänka cirkulärt när det kommer till näring. Läs mer om Rotzoner här.

• Sociokrati.

Demokrati var minst sagt i focus och begreppet breddades ständigt till att bli något personligt utöver att rösta vart/4år. Vi kan inte fortsätta underordna oss för att slippa ansvar. Att förstå sig själv som en del av helheter var central. Sociokrati var en typ utav demokratisk form som användes på olika platser jag besökt. Kortfattat och abstrakt så bygger den på just cirklar/kretsar, på att bli hörd och på att se invändningar som meningsfulla möjligheter. Beslut tas där beslut berörs och man strävar efter samtycke men jobbar med en ”good enough for now and safe enough to try” tanke. Man väntar alltså inte på konsensus(enighet) utan förhåller sig dynamisk till beslut och återkopplar ofta för utvärdering. Det går undan, relativt sett.

Tanken är att vi behöver bygga en förståelse att vi inte nödvändigtvis behöver konsensus i detaljfrågor för att kunna samarbeta. Politiken fastnar ofta här och detta synsätt spiller även ofta över i andra grupper/ organisationer. Vi behöver inte vara homogena, älska varandra och vara helt eniga om allt med våra grannar/ grupper/ sammanhang för att kunna se värdet i att samarbeta kring gemensamma utmaningar.

• Nonviolent Communication (NVC).

Förståelsen kring att konflikter kommer att öka ju mer samarbete som krävs och att hela dealen då behöver vara att kunna konflikthantera och inte motverka konflikt. Nonviolent Communication presenterades som ett sett att se på och träna på detta. NVC är baserat på just förståelsen av behov och kan hjälpa en konflikt att ta en annan riktning än destruktiv genom att fokusera på just behov och skapa empati. Vet man vad man har för egentliga behov så inser man hur SJUKT lika vi egentligen är och därför kan man lättare bemöta konflikt med medkänsla och empati. Otroligt sårbart då vi hela livet hört hur unika vi är och byggt hela vår identitet där efter.

Det bästa med denna metod är att man får gissa och kan få känna tyst empati (det är inte alltid att alla skriver upp sig på att ha en NVC alla dagar i veckan). Om någon är passivt aggressiv tillexempel så kan man med denna metod gissa vilket underliggande behov som skapar denna situation och kan därför bemöta med empati istället för att bli arg/kränkt. Detsamma gäller åt andra hållet. Att förstå att mina behov är viktiga och behöver mötas med medkänsla och empati och därför lära mig att kommunicera dem. Är inte detta bara sunt förnuft tänker ni? Jo, och ibland behöver det sättas i system.

• Individuellt eller politiskt ansvar?

Detta var en ständig diskussion under dessa år/på dessa platser. Och det här är en viktig punkt, kanske den viktigaste som jag tar med mig. Vems ansvar är det egentligen?

Att jag skriver ”det vi behöver göra” hela tiden som något självklart är inget jag själv bara tycker lite obehagligt sådär, utan det är något som människan har skrivit under på att faktiskt åstadkomma i div. Parisavtal och mål världen över efter att ha lyssnat på forskare. Låt mig bjuda in orkanen i luftslottet; Att nå målen är bortom allt hopp iom att det behöver gå så himla snabbt. Jag antar att du vet, men, det är ju något i stil med: ”För att låta jorden komma ikapp till iaf halv-katastrof (2gradersmål) behöver vi minska våra utsläpp med minst 7% varje år. Förutsatt att vi slutar med fossila bränslen NU. Dessutom behöver vi gå minus i utsläpp. Detta för att kunna leva på en beboelig planet inom din livstid. Barnen kring dig kommer koagulera och blåsa bort. Utsläppen ökar exponentiellt och vi blir fler. Juste. Släng in några målkonflikter där i också. Ett litet tillägg: Biodiversiteten som vi massutrotar behöver få finnas kvar. För att detta ska kunna ens begripas behövs ett litet kollektivt existentiellt kulturellt skifte. Fred är en förutsättning såklart. Detta till 2050. I hela världen då. Lycka till!”

Shit. Det är ju som att gå mot ett långsamt världskrig (fast jättefort i geologiska termer). (Läs under rubriken Aktivt Hopp för att inte tappa det fullständigt). Man kan ju här försöka legitimera en icke-handling och fråga sig varför vi ens ska hålla på, men det tänker jag inte predika för, det får man ta med sig själv.

Blir man rädd(vilket är rimligt) och är uppvuxen i en Disneyfierad värld vill man gärna ha en ond jävel att skylla på. Vi har fifflat bort viktiga typ 30 år med att hjälplöst skylla på varandra med hjälp av lobbyism och pratat plastpåse, sopsortering, ekologiska bananer, elbilar, soja eller kött och andra individuella val. Folk vill gärna göra rätt och greppa efter halmstrån och vi har svårt att prata ett språk som kanske krävs. Politik och ekonomi har per definition inget emot detta då det innebär enkla lösningar som kan mötas med populism och fortsatt tillväxt.

Som ponnypunkare tror jag mig förstå att en politiker behöver vara populär för att bli vald och att det finns vissa spelregler att förhålla sig till. Demokrati är också till sin natur ganska långsam. Iom att fossila utsläpp hänger kvar i tusentals år så behöver vi chilla NU. Det kommer aldrig vara politiskt görbart med så stora och snabba förändringar och bör heller inte vara i en demokrati. Då är det lätt att känna sig besviken och sprida hat och misstro. Politikerförakt. Det finns mycket ”dom” kan göra, men det kommer inte att räcka. Vi behöver också värna om demokratin på denna skumpiga resa och därför behövs… vad?

Under dessa år och i diskussioner så tog jag till mig: Om vi kan bidra till att bredda det individuella perspektivet till ett kollektivt perspektiv så snackar vi. Denna omställning måste ske med ett underifrån perspektiv för vi vill inte ha diktatur. Folk behöver visa politiker att vi är beredda på avgörande beslut. Du finner därför många svar hos: Folkrörelser. Låt berättelser ta plats som inte är politikerförakt. Ångest, sorg, ilska och rädsla är fantastiskt drivande känslor. Använd dem vist om du kan.

Under andra kriser som pandemi och krig så är vi ju beredda att omförhandla för ett tag. Kanske behöver klimatfrågan och rättvisefrågorna(konstigt att det ens är olika frågor?) tas i nått annat styrande organ? Typ juridiskt? Det finns dom som tänkt på detta alternativ: Naturens rättigheter och End Ecocide.

• Mer fest än protest.

Protest är jätteviktigt. Men med det vi nu vet (Punkten: Individuellt eller politiskt ansvar?) så kan det dock kännas hopplöst att försöka få politiker att ändra på sig då politiker jobbar inom ramarna för ett system som vi vill förändra. Som nämnt så har de helt enkelt inte alla möjligheter som krävs. Vissa saker ja, men långt ifrån det komplexa förändringar som behövs. Att protestera kan skapa känslan av förlamning och maktlöshet och tillsist kan det där starka engagemanget rinna ut i sanden då det inte ger någon kraft. Det som ändå ger kraft är ofta känslan av gemenskap och gemensam agens.

Det finns ett stort engagemang inom proteströrelsen. Svindlande tanke är vad som skulle hända om detta engagemang skulle fångas upp och omvandlas till handling inom aktivt hopp. Ska man orka vara aktiv i den grad som behövs så måste man få kraft. Där av sägningen i de omställningssammanhang jag befann mig i; mer fest än protest.

• Aktivt hopp.

Det här är en stor en. Kanske mitt favoritbegrepp. Om protest känns rebelliskt så är aktivt hopp så sjukt jäkla tungt rebelliskt i mina ögon.

Aktivt hopp är ett förhållningssätt som kommer ur 70-tals metoden ”The work that reconnects” och tanken på Hopp som verb. Att Hopp är något vi gör snarare än något vi passivt har. Boken Aktivt hopp av Joanna Macy är fylld med övningar som kan göras i grupp för att möta de svårigheter vi står inför. Utöver det kan boken kännas lite stapplig. Aktivt hopp som tanke kan dock appliceras på mycket.

”Att passivt hoppas är en längtan efter ett framtida tillstånd som du inte har någon makt över. Hopp är rädslans vackra ansikte”.

Det bästa med Aktivt hopp enligt mig är att man erkänner det som går/gått förlorat, man slutar hoppas med andra ord, man hedrar smärtan och sorgen och tar sig an en tillvaro där hoppet ligger i görandet istället. Det känns realistiskt och osminkat. Jag har inget hopp om framtiden, men det betyder inte att jag inte kan handla för det jag hoppas på.

Har ni hört om den så kallade klimatångesten? Många ungas psykiska ohälsa bygger på att vuxna inte tar deras oro på allvar och just försöker trösta dem med ett passivt hopp.

En viktig aspekt i aktivt hopp är att träna på tacksamhet. Detta är en direkt rebellisk handling i en kultur som bygger på missnöje iom att tacksamhet leder till att behöva mindre och vara nöjd. Ett direkt motstånd i en värld som vill skapa behov och begär du aldrig haft. En nöjd människa är obehaglig och kan uppfattas som ambitionslös och ett hot mot en konsumtions-kultur.

• Permakultur.

Permakultur är en metod för beslutsfattande och ett systemtänkt som inspireras från det vi kallar natur och som bygger på 3 grund etiker: Omsorg om människan, omsorg och jorden och rättvis fördelning. Vidare finns det 12 principer som vägleder en till beslutsfattande. Ett vanligt missförstånd är att permakultur bara är en trädgårdsmetod. Men det handlar inte bara om trädgårdsodling utan snarare om att odla en livsstil med sociala dimensioner, vilket en trädgård kan vara god symbolik för.

Permakultur är ett stort område att bara vidröra och här finns otroligt mycket inspiration att hämta. Begreppet Permakultur används överallt i omställningssammanhang och har varit en stor hjälp för många. Jag ser det lite som ett enormt samlingsnamn/kontaktnät för ideer och tankar. Permakultur kan nog provocera många som blivit uppväxta med vanligt ”bonnavett” då Permakultur kan ses som den urbana akademiska överklassens försök till att beskriva självklarheter. Man brukar säga att ”Permakultur är sunt förnuft satt i system”. Som tillexempel:

• Agroforestry/skogsträdgård.

Vilket är perenna system, ofta ätbara, där man försöker efterlikna naturens ekosystem. Många blir ofta besvikna när de kliver in i en skogsträdgård för första gången iom att den ju ”bara liknar naturen”, trots att man hört om denna magnifika och storslagna ide till att producera mat. Det säger endel om våran kultur. Och en skogsträdgård/agroforestry säger endel om Permakulturens tankar. Dock: Någon med djur på en fäbod eller en renskötare skulle nog inte beskriva sin aktivitet som ”Agroforestry” än om det är mångt och mycket vad begreppet försöker beskriva. Här kan man djupdyka om man så vill.

• Regenerativt tänk.

Förr sa vi hållbar, nu säger vi regenerativ. Vi begriper att vi inte kan(eller vill?) bevara utan att vi måste regenerera för att det ska gå vägen. Denna idé och begrepp håller jag extra hårt i handen iom att det innebär att människan, vi alltså, behövs. Tillskillnad från vad andra begrepp kan få oss att tro. Ett regenerativt förhållningssätt förutsätter att vi tar ansvaret att aktivt påverka istället för att passivt låta bli.

Inom det regenerativa jordbruket så utgår man från förståelsen att viss typ av störning är önskvärt och att människan har en roll i naturens vitala tillstånd. Bara att tänka såhär öppnar upp för en helt annan dimension. Här har vi stora möjligheter till att förändra ”on-grid” genom att knåda dagens system till en regenerativ deg som kan jäsa. Det här begreppet är nog det som teoretiskt kittlat mig mest genom åren. Många ideer har skapats, kloka och tänkbara ord har sagts. Det finns en kurs på Bäckedals folkhögskola som heter: Holistic management och regenerativt jordbruk som jag har sparat mina sista folkhögskoleveckor för att gå.

Poddtips: Regenerativa bonden Jörgen Andersson: Nyckeln till vår framtida matförsörjning är samarbete med naturen – Systemskifte (greenpeace podd)

• Klimatkompensation.

Något farligt är dock när det regenerativa tänket på något vis snos till tanken om att ”klimatkompensationer” och ”klimatpositiva” affärsidéer är en grej. Det är inte en grej. Krasst: Att kompensera för ett fossilt utsläpp genom att plantera träd (som stora företag nu ofta satsar sjuka mängder pengar på för att kunna greenwasha sin verksamhet) är inte ens i förhållande jämförbart. Jag är långt ifrån en geo/miljövetare, jag är en ponnypunkare, men till och med jag kan ta in att det är 2 olika, icke jämförbara, kolcykler och att vi redan ligger 100 år back på de fossila utsläppen. Att plantera träd(grönt utsläpp) för en flygresa(fossilt utsläpp) är en ekvation som inte kan gå ihop.

Det gäller dig som privatperson också, sluta tro att du kan kompensera fossilt utsläpp med konsumtion och sprid inte den retoriken vidare. Då är det bättre att stå för skiten istället.

• Andelsjordbruk.

Andelsjordbruk som idé kommer ursprungligen från Japan på 60-talet. En gräsrotsrörelse där konsumenter organiserade sig för att stötta sin lokala bonde som motstånd till storskaliga centraliserade industriella jordbruk där små matproducenter rationaliserades bort i rasande takt. (”I Japan heter modellen teikei och det japanska tecknet beskriver två händer som möts och kan översättas med ord som samverkan, kooperation, partnerskap och liknande. En annan översättning i sammanhanget är ”ge bonden ett ansikte” eller ”sätta bondens ansikte på maten”). Med tanken att konsumenterna betalar bonden för en andel av skörden redan i början av säsongen och således delar kollektivt på både risker och chanser. På så sätt får bonden de medel och kapital som behövs för en trygg produktion och även tryggheten i ett kollektivt kontaktnät som värnar dess arbete. Relationsmat. Relationsmat enligt mig bygger även på förståelsen att matproduktion är dynamisk. Alltså både en relation till producenten, men också till själva råvaran. Vissa år blir det mycket rödbetor och lite potatis och andra år vise versa. Chans och risk. Detta begriper man inte om man inte har en relation med tex bonden eller har provat producera mat själv. Matsuveränitet bygger på iden om relationsmat och kan skapas med hjälp av andelsjordbruk.

• Rekoringar/(Matsuveränitet).

Rekoringar är ett annat sätt att iaf närma sig begreppet matsuveränitet. Matsuveränitet innebär rätten till lokal och ekologisk mat utanför den nyliberala marknadens knas. Eh, ja, du kan fördjupa dig angående matsuveränitet på: Afrikagruppen och NOrdBruk.

Rekoringar är en folkrörelse som startade i Finland för några år sedan där man hittat kryphål för att kunna sälja ekologiska (eller motsvarande) livsmedel direkt från producent till konsument utan massa mellanhänder. Ur bakluckor säljs livsmedel som inte går att få tag på i varuhandel, på mörka parkeringar vid planerade tidpunkter möts man och dealar näring. Sjukt punk. Detta organiseras oftast via Facebook idag. Sök på Rekoring + område på Facebook för att hamna rätt.

• Vildmark.

Här är jag ute på djupt vatten och jag kanske raderar denna punkt i framtiden. Detta är mer mina personlig åsikter och kränkta känslor snarare än delandet av erfarenheter. Varning för att denna punkt späder på konflikten mellan stad och land, norr och söder. Jag stötte på begreppet vildmark i olika sammanhang åtskilliga gånger under dessa år. Begreppet vildmark är något som jag anser möjliggör för en industriell grön ekomodärn omställning. Här är jag 0% zen men jag ska försöka.

Jag kan förstå varför detta begrepp provocerar mig iom vars jag kommer ifrån. För en västerbottning uppvuxen på glesbygd med samisk släkthistoria kan det vara svårt att se Norrland som = vildmark. Det finns både ett historiskt, privat och geografiskt trauma här att uppröras över. Folk kommer med sina pickups och ska upptäcka vildmarken i Norrland likt cowboys. Det är väll det närmsta privata-vardags-förtryck jag som exceptionellt priviligierad kommer komma gissar jag?

Jag ska ändå försöka dra i lite olika växlar här… Men låt mig börja såhär: Blir inte du också JÄVLIGT provocerad av att personer tror att naturen dom refererar till inte har något med dom att göra? Att naturen dom kallar vild egentligen är platser skapade ihop med mänsklig aktivitet? Många tror tillexempel att skog är ett naturligt tillstånd i Sverige. Men skog blev det efter att vi dräpt alla stora idisslare. Det vi kallar natur har utvecklats i samklang med mänskliga aktiviteter. De arter vi älskar och den natur vi kallar änglamarken eller himlajorden om du vill har anpassat sig efter/och ihop med människans seder och bruk. Bondeskogar, ängar, allmänningar, jaktmarker och betesdjur har format den biologiska mångfalden vi refererar till som viktig att bevara. Det tråkiga är ju bara att vi otroligt effektivt utrotat 50% av mångfalden bara de senaste 50 åren och om 50 år till ser det inte jättekul ut. Vi behöver såklart ett omtag, men att se naturen som vildmark tror jag alltså är kontraproduktivt.

Att ens behöva ha ett begrepp som detta möjliggör lixom för motsatsen av vad man vill åstadkomma. Vi skapar vildmark, för att kunna separera oss från den(oss?), exploatera den(oss…?), sen kapitaliserar vi på den(oss?!) med hjälp av naturturism så alla får en ganska skev bild av att naturen är något att bara besöka och betrakta på avstånd likt ett backdropp till något vi önskar vi kunde få tillhöra. Detta är inte värdigt för någon inblandad. Detta är att exploatera sigsjälv djupt. Jag har inte funnit så mycket nyans i detta som ni märker och talar här med känslor ända upp i gråt-gropen.

Skogen producerar söta bär i vackra färger för att du ska vilja äta dom, förstår du innebörden av det?!

Det viktiga i budskapet av Rewilding-projekt som flörtar med ordet vildmark är väll dock att vi har gått på för hårt. Detta är självklart. Kolla in en satellitbild från nästan varsomhelst och försök säga något annat. Självklart måste vi återställa sjuka grejer vi gjort på denna korta tid. Våtmarker, vattendrag, skog, slätter. I min värld är det dock problematiskt att skapa ännu mera separation mellan människa och natur och prata om det som avsatt vildmark.

Vi kan inte låta 2% av folk tok-mono-odla på 50% av jordens yta och sedan stänga av den andra halvan av jorden och kalla det ”vildmark” som resterande 98% av folket kan få titta på om dom betalar pengar. För mig är detta en djupt olustig vision som jag vet tyvärr finns.

Det är förstås viktigt att låta vissa platser ligga ostörda men då med en förståelse att människan har varit med och skapat den mångfald vi vill värna. De som jobbar med Rewilding hävdar ju såklart inte att vi kan fortsätta med bussines as usual bara vi ”ställer undan lite vildmark”(får man ju hoppas), men låt mig vara provocerad ba för en stund och slippa fördjupa mig i detta. (Läs rubriken: Nonviolent Communication och använd metoden tyst empati nu).

ps. #inteallastockholmare

• Självförsörjning/Samförsörjning.

I omställningskretsar, så var självförsörjning en stor grej. Det är ett lätt begrepp att ta till sig som lösning och kan tyckas vara en rätt självklar del av omställningen. Både när det gäller beredskap, men också ur generell hållbarhetsanda. De som tänkt lite längre kring detta valde dock att böja begreppet till Samförsörjning istället. Ingen har någonsin varit självförsörjande och det är inte heller något önskvärt/eftersträvansvärt. Att prata om samförsörjning är mycket mer fruktbart.

• Beredskap/Prepping.

På folkhögskolorna hade vi också kurser i beredskap. Här bräddades ständigt perspektivet på krisberedskap bortom den trendiga preppern. Förståelsen att vi behöver ha beredskap, en hemberedskap såklart, men att det fram för allt sitter i det kollektiva och inte bara i att lagra konservburkar till sin kärnfamilj. Beredskap för fred utöver beredskap för kris.

• Entreprenörskap.

Detta var en stor punkt också; entreprenörskap. Mångfald och småskalighet stöttades självklart. Många omställare jag mött har fördjupat sig i denna bit och jag kan konceptuellt förstå varför. Jag brister dock på denna punkt och har inte så mycket egna erfarenheter att komma med.

Ta mig med en nypa salt. Som uppvuxen i en stolt arbetarklass familj så låg detta extra kulturellt långt borta för mig. I de kurser jag gick i entreprenörskap så satt jag som en skeptisk gubbe i ett hörn med armarna i kors i tron om att jag var omringad av moderater. ”Jag tror minsann på folk, inte på företag!” Jag behöver jobba på detta som ni hör då både folk och begreppet självklart är mer mångbottnat. En entreprenör behöver inte vara en stereotypisk företagare och alla entreprenörer är inte moderater. Vem hade kunnat tro? Jag jobbar som sagt med att inte vara helt kompromisslös i tanken på att förändra ”on-grid”.

Omställningsrörelsen växte som sagt fram i Storbritannien 2005 i staden Totnes där lokal ekonomi utforskades som start och har sedan spridit sig över världen. Cirkulär ekonomi, bytesekonomi, lokal ekonomi. Som entreprenör kan du såklart utforska pengars verkan, få utfall för ideer ”on-grid”, skapa småskaliga alternativ och styra din tid för lönearbete. Jag ville ha med denna punkt än om jag inte kan leverera något matnyttigt iom att det var ett viktigt alternativ som presenterades.

Följ mina vänner @igodaapplenslag på instagram för inspiration till intressant och fördjupat entreprenörskap. Kan man driva företag där man inte betalar med pengar? Jamentypnästan?

• Vad gör en ledare?

En viktig framtidsroll/ett framtidsyrke tror vissa kommer vara medlare. Om demokrati ska komma oss närmre och konflikter ofrånkomligt uppstå så behövs vägvisare i detta.

En ledare: den som har makt, på engelska: Power, behöver därför omvärderas. Vi behöver se ledare mer som en fysiologisk händelse. Power som energi snarare än makt. En ledare leder energi, medlar, dirigerar i riktningar snarare än tar beslut eller är auktoritär. En ledare behöver därför också kunna ladda, hämta energi, för att fungera. Därför måste ansvar fördelas. Detta är ett stort problem i föreningar och rörelser idag, då många styrelser/eldsjälar bränner ut sig och folk vill ogärna ta ansvar.

Eldsjälar behövs i en nystartad grupp då någon/några måste ta inledande initiativ och beslut och sparka igång en idé, men detta behöver så småningom mynna ut och balanseras för att en grupp skall vara långsiktigt hållbar.

• Bogemenskaper/Cooperativ/Hus på hjul/Alternativa boenden/Ekobyar.

Naturligtvis var alternativ och perspektiv på boende en stor grej. Under dessa år besöktes otaliga alternativa boenden. ”Cirka nio av tio ekobyar/gemenskaper faller inom ett tidsspann av tio år, oftast på grund av sociala konflikter.” Det är svårt att leva ihop med andra människor men nödvändigt. Gemenskap skall vara grunden för alla, sedan skall självsamheten vara något en söker sig till. Inte tvärt om. Fördomar och porträtt kring ekobyar/hippie-eran kan skrämma folk att våga utforska detta.

Gemenskap behöver såklart inte vara en stereotypisk ekoby eller ett kollektivt hus. Det kan vara en arbetsplats, en förening, en odling, ett slakthus, en by, ett område. Men, det kan också vara just ett boende. Alla behöver inte äga en tvättmaskin. Alla kan inte ta ett eget bolån. Som född på 90-talet är jag osäker på om jag ens har möjlighet att äga ett eget boende utan att jobba ihjäl mig? Vad kan då ett boende vara?

Många tycktes köpa mark(jordbruksfastighet) ihop i en ekonomisk förening och bygga en registrerad ”permanentbostad” med alla byggregler, avlopp och bestämmelser där till och sedan använda det som ett gemensamhetshus (eller göra om befintlig permanentbostad till gemensamhetshus) för alla att dela på med tvättstuga, gästrum, stort kök osv. Sedan bygga egna mindre och enklare ”lägenheter” antingen i form av hus på hjul eller komplementbyggnader.

Folk är jättejobbiga och ett homogent tyckande folk är inget eftersträvansvärt därför är det viktigt med helt egna utrymmen att dra sig undan i. Gemensamhetsutrymmen är det som möjliggör för billiga/enkla egna boenden. Tips jag fick: Hålla låg profil, vara påläst med argument/ lagar/ regler, välja rätt ord och vara trevlig mot folk på kommunen/banken.

• JAK banken och Ekobanken.

Många gemenskaper eller omställningsprojekt har lånat/placerat pengar genom dessa banker som endast ger lån till ”saker som går att ta på” och har inte som mål att skuldsätta folk. Fräscht. Dom har träffat folk som dig förr och kan därför vara mer öppen kring att skapa lån till dina flummiga idéer.

Iom att banken inte husslar med pengarna på luftslottsmarkanden, utan endast kring saker som går att ta på, så är räntan fast. Detta skapar resiliens då inte räntan kan höjas till skyarna. Ska man säga något negativt så är det väll att det krävs ett visst kapital för att ens få vara med å låna. Du måste lixom födas med en liten kappsäck här, vilket långt ifrån alla gör. Och du behöver kunna amortera på lån samtidigt som du sparar egna pengar för framtiden. Fråga mig inga fler detaljer, jag har själv inga pengar att placera, mer än såhär kan en ponnypunkare inte.

• Visionsbygge/Berättelser/Konst.

Om vi nu behöver avstå och minska utsläpp med 7 % varje år, så behöver vi isf ersätta detta och öka 7 % med något annat varje år…? Är det inte så våra hjärnor tycks fungera? Det här är något jag dragit ur eget arsle och själv försöker förhålla mig till. Det kan ju tyckas som om vi redan har fullt upp med det här kulturellt existentiella paradigmet och div. krig och kriser redan, men jag hävdar alltså att detta kan vara najs; Om vi nu behöver avstå, kan vi då ersätta detta med gemenskap, gå ner i arbetstid, vila, ideellt arbete, organisering, kreativt skapande m.m…?

Det jag egentligen vill säga i klarspråk är vikten av visionsarbete. Att skapa, uppleva och höra berättelser om det vi inte vet. För att kunna ta till handling så behöver vi inte först veta exakt vart vi ska, bara att vi inte kan stanna. Men det kan finnas en poäng i att ha en gemensam vision eller iaf träna sig i ett typ utav icke-vetande.

Jag ser många som aktivt tar till handling och vill då referera bakåt/tillbaka i tiden. (På tal om linjärt tänkande). Det ligger en trygghet i det och där finns en klar vision, en riktning. Många som ”ställer om” blir också hemmafruar och kan då lätt falla in i gamla könsroller. Många lixom lajvar en historisk bild av tex fäbodliv och självhushållning. ”Amerikanska homesteaders” är också poppis. Jag kan förstå detta, vi tänker att vi behöver återgå till en tid innan det dekadenta-fossila-opålitliga-frosseri-partyt tog fart. Det finns ju så otroligt många tekniker och tankar att hämta från förr som är så himla viktigt att vi tar tillvara på, inte minst ”kvinnogöra”. Men det ligger också något olustigt i den visionen och det kan vara problematiskt med den här linjära gå-tillbaka-berättelsen. ”Make *ett land* great again” Ni fattar.

Någon som ägnat tid till berättelser och visionsarbete är Mattias på Campfire-Stories. Han har precis i samarbete med 2 andra filmare skapat en serie som heter: Something beautiful for the world och har för bara något år sedan släppt dokumentären Avtryck/Imprint. Campfire stories baseras på gåvo-ekonomi och du kan se allt på hemsidan. Helt sjukt fett.

Campfire Stories is a platform for film, sort of in the same way that Netflix is. But, if you imagine Netflix to be the supermarket on the edge of town, Campfire Stories is more like a veggie stand by a country road.

That’s important, that scale, the smallness of it. In a time where huge broadcasters and streaming services steadily merge into even bigger ones, the media landscape needs its small players too. Just like a forest needs its biodiversity to maintain overall health. I know, generally speaking we’re living in mono crop-land, but we don’t have to. Not in the forests and not on our screens.

• Ekofaschism.

Det här begreppet diskuterades stundvis och det är ingen slump som jag väljer att lägga den efter punkten om visionsbygge. Det finns en väldigt äcklig flört mellan ekofaschism/nationalism och den lokala självhushållar bilden. Om man går tillbaka till nationalismens ideer om ”jord och blod” och tanken om rötter, den rena naturen och de inhemska rasernas bevarande så förstår man nog. Denna bildliga och retoriska likhet gör mig rädd och orolig och därför tror jag att det är extra viktigt att de som rör sig i självhushållarkretsar är extra vaksam på detta.

I stunder av osäkerhet, förakt och vid stora förändringar så får faschistiska, nationalistiska och högerextrema tankar lätt fäste. ”Klimatkrisen” och allt som kommer med den är inget undantag. Vissa hävdar att vi just nu är mitt inne i ett paradigmskifte och att de 5 kommande åren kommer vara avgörande för vilken riktning det tar. P3 Dystopia har gjort ett poddavsnitt om Ekofaschism som jag rekommenderar. Boken Framtidens by tar även upp hur lokala handlingar kan ske med global solidaritet.

• Va fan ska JAG göra?!

En väldigt nyttig modell som jag kom i kontakt med var tanken om skärningspunkten av 3 perspektiv för att veta vars jag ska sätta spaden och gräva där jag står. Vad kan jag krasst göra med mina styrkor med respekt för mina begränsningar? Att fråga sig: 1. Vad är mest effektivt i omställningen?/Vad behövs? 2. Vilka möjligheter och begränsningar har jag? 3. Vad är min gåva?/Vad är jag bra på?

Denna skärningspunkt är sedan dynamisk iom att livet förändras. Någon som pratar om detta och möjliggör detta utforskande är Maria som håller i föreläsningar och kurser. Hon kallar det att formulera sitt uppdrag. Maria pratar ofta om det konkreta i att bygga fredskultur(att fred inte är frånvaro av krig) och är en av författarna till boken Framtidens by.

• Potatisupproret/Potatisuppropet.

”Potatisuppropet har tagit inspiration från potatisupproret som ägde rum över hela landet 1917 och som var en protest mot det svåra matläge som rådde under första världskriget. Sverige var avspärrat och skörden året innan hade varit dålig. Maten ransonerades och under våren startades demonstrationer i flera städer, främst av kvinnor. Först ut var tvåhundra skärgårdskvinnor i Söderhamn. Den 11 april marscherade de in till staden och lämnade över en skrivelse till brödbyråns chef i vilken de förklarade vilken nöd som rådde bland arbetarna. Samhället präglades av misstro och oroligheter. Det sägs att dessa hungerdemonstrationer är det närmaste Sverige varit en revolution.”

Läs mer om Potatisuppropet och hur du kan delta här.

• Det goda livet.

Vad är ett gott liv?

• Naturlikt skogsbruk/bondeskog/Småskaligt skogsbruk/plockhugget.

Folkhögskolorna erbjöd kurser i skogsbruk och jag fick även ta motorsågskörkort och praktiskt jobba i ett granplantage. Att dom valde att vinkla det till vikten av att bruka skogen är jag tacksam för då ni kanske förstått vid det här laget att jag är övertygad om att människans roll och inblandning i det vi kallar natur är en viktig nyckel i en najs omställning.

Skogen är en av Sveriges största hype i energi/klimat sammanhang. Skogen ska lixom lösa allt i den gröna omställningen vilket innebär att skogen inte kommer få finnas kvar iom att träd kommer odlas. Jag tänker inte rada upp detaljer kring skogsbrukshistoria eller dagens industriella skogsbruk, det finns mängder av dokumentärer att se som tex: More of everything, Guld och gröna skogar, Om skogen och Slaget om skogen.

Låt mig måla upp ett förenklat begripligt tanke-experiment om skogsbruk:

I skogsbruksplanen står det att skogen skall kalhuggas var/100år och du får då 1 miljon kronor. Små träd ger mindre pengar och går till massaindustrin (kartong/papper) som snabbt bränns upp och skapar utsläpp och stora träd ger dubbelt så många pengar och går till timmer(byggmaterial) som fortsätter binda kol. När skogen kalhuggs så försvinner skogen. Allt liv dör både ovan och under mark. Vi planterar nya träd och får en sårbar trädodling utan skog. Vi behöver utrota älgen och vara arga på renskötarnas renar pga att dom äter 5% av plantorna vi omsorgsfullt planterat mha lågt avlönade utsatta människor utan trygghet från andra länder eller 15 åriga sommarjobbare. Repeat. (Förutsatt att trädplantaget inte brinner upp eller granbarkborrarna tar det innan avverkningsbar ålder pga dess sårbarhet såklart, hihi).

Argumenten brukar vara att det inte är ekonomiskt lönsamt att göra på något annat sätt. Skogsbruksplanen går dock att ändra på och få ekonomisk lönsam beroende på hur man räknar.

Så om vi istället skulle skriva skogsbruksplanen såhär: Vart/10 år så tar vi 10% av timret med en viss diameter ur skogen i 100 år. Vi lämnar de största träden som evighetsträd och låter de små träden fortsätta växa. Vi får 200 000kr/10 år i en evighet (iom att man får mer pengar av timmer än massaved). Iom att skogen står kvar och ständigt kommer växa så kan vi alltså räkna med ränta på detta. Detta blir då ekonomiskt överlägset. Iom att du tjänar typ 300% mer pengar på skogen. Skogen står kvar, lagrar kol, livet lever vidare och vi kan bygga hus.

Till den nu gråtande massaindustrin odlar vi istället hampa som till och med lämpar sig bättre än små träd och kräver mindre energi att bryta ner till pappersmassa. (Ännu snyggare om vi gör detta enligt permakulturens agroforestry-system). Hampan tar 3 månader att växa innan vi kan skörda, inte 100 år.

Skogspraktikan – Martin Jentzen

Konsten att hugga träd och ha skogen kvar – Mikael Karslsson

Så. Det var det. Glöm inte bort att jag är ponnypunkare och inget annat, så kopiera inget och sprid inte som fakta. Jag vet inte ens om det är okej att en och samma person säger såhär mycket saker?

Den riktning jag sökte och fick av djupdykningen som känns extra värdefullt att dela med mig av är: Fråga digsjälv: Kan jag göra det jag vill göra, fast i grupp utanför marknaden? Och att sorg, ilska, ångest och rädsla är drivande känslor, använd dem vist om du kan.

Är du i min fysiska närhet? Här är några av mina böcker om du skulle vilja låna någon:

Ett halmstrå? GREPPA DET!