OLLESMYLLA

You left the door open.
The way you leave a door open
when you are expecting someone
but don’t know yet who.
And so, forty-six strangers came through that door
to sit around the kitchen table.

You sad: Before we are youre teachers
we are each other’s friends.
And that was the first lesson.
And that was the whole lesson.

-J Lane

I slutet av Maj så var kursen: Regenerativt Lantbruk och Holistic Management i Sörmland. Detta var sista träffen för oss och den vetskapen låg i luften.

Det är September nu när jag skriver detta och en tid har gått. Jag har helt enkelt inte haft orden. Det är ju så, att våra ord är begränsade när det kommer till att beskriva något som inte är norm i våra kulturer där orden formats. Jag skall dock ta dom ord jag har och göra vad jag kan.

Det började kvällen innan med att jag sov över hos en av kursarna som bor i Sörmland. Jag möttes av hans döttrar på gårdsplanen med armarna fulla av kaninungar. ”Titta Olivia!” Dom visste redan mitt namn. Det bjöds på köttfärssås av deras grisar. På morgonen innan avfärd mot resten av kursen flyttade vi deras får till nytt bete, i sann regenerativ anda.

Vi, hela kursen, träffades på en gård och hade vår sista incheckning i fysisk grupp. Jag hade precis sagt nej till ett välbetalt, men tidskrävande, lönejobb och jag delade hur rik jag kände mig i mitt fortsatta låglöne-liv. Jag fick en applåd och ingen ifrågasatte faktum.

Vi traskade runt i landskapen som denna familj managerade med sina kossor. ”Istället för att investera i att bygga ett fett vinterstall till djuren och stalla upp dom och sen köpa en traktor för att forsla bort gödslet från stallet ut på åkrarna så har jag investerat i att gräva ner vattenledningar i marken för att kunna ha djuren ute året om, så skiter dom direkt på åkrarna istället, så kan man också tänka.” (Obs utedriftprogrammet gäller endast kossor i dagsläget, andra djur måste av lag stallas in/bo vid ett stall.)

Fick lära oss grunderna i EOV (Ecological Outcome Verification). Vilket är ett verktyg för att mäta om markanvändningen förbättrar/stärker ekosystemen på betesmarker. Man mäter vattenkretslopp, energiflöde, mineralkretslopp och artsamspel. Verktyget är framtaget för att kunna mäta om marken faktiskt regenereras och för att kunna användas av bonden själv, mkt demokratiskt.

Något som fångar mitt intresse med regenerativt lantbruk är att man fokuserar på resultatet snarare än beskriver det som en metod. Är inte resultatet regenerativt så är det helt enkelt inte regenerativt lantbruk. Till skillnad från tex ekologiskt eller kravmärkt så har vi i Sverige ingen märkning för Regenerativt Lantbruk. Detta väldigt avsiktligt och något som föreningen i Sverige jobbar för att bevara. I USA är det lite annorlunda, det kan diskuteras huruvida det är najs.

Vi pratade återigen om att låta saker mötas, säga vad man vill om att mäta och samla data i komplexa system. Det blir lätt ett stuprörstänk i det hela och man tappar hela den komplexa verklighet man står inför. Att ha ett holistiskt förhållningssätt kräver att inte stirra sig blind på data, men även att inse att data kan säga något viktigt. Våra högra hjärnhalvor var vid det här laget rätt rehabiliterade så vi fattade. Hur fan beskriver man med data ur marken känns under bara fötter? Data säger inte allt, men det säger något.

We watched you

kneel in a field

and showed us soil

that has been healed

and the earthworms said –

Quiet your fucking cleverness

this is older than you.

– J Lane

Vi tog en gruppbild framför en ek. Ställde upp oss, satte på självutlösaren, en person sprang från kameran till gruppen, alla skrattade och vi var förevigade på digital bild tills vidare. Mänskligt.

Efter detta besökte vi ytterligare en gård. Grönsaksodling, får, gårdsbutik, restaurang, bageri och volontärer. Vi shoppade loss i deras gårdsbutik och lyssnade på hur de managerar gården.

Det var ju fint och så, viktigt. En hub för att sprida ideer och engagemang. Men projekt och gårdar som till synes har slukat väldigt mkt pengar, pengar som vissa har haft men som de flesta inte har, imponerar sällan på mig. Så tyvärr tog jag inte till mig så mkt, som den bittra surgubbe jag är. Dessutom fick en tobaksanvändare inte besöka deras växthus, iom att tobak och tomat är samma familj och kan bära på samma sjukdomar. Men det faktum att typ alla odlar potatis och även potatis tillhör denna växt-familj sas det inget om. Som exkluderad tobaksanvändare och potatisodlare så tror jag att det inte smekte medhårs. Jag går sällan runt och förundras över vad pengar har skapat, även om tanken bakom är otroligt beundransvärd. Denna pessimistiska sida jobbar jag med varje dag för att mjuka upp.

Vi åkte till vandrarhemmet, sömnigt förberedde ägg och kaffe inför morgondagen med tandborstar i mungiporna, sov i våningssängar och snarkade ikapp.

Dagen efter besökte vi en biodynamisk mjölkgård helt driven av gräs. Där kalvarna får gå kvar med sin mamma och bo utomhus i flock. Hur många idag har ens ätit ost som bara är gjort av gräs? Vet man hur mjölk blir till på konventionellt vis så var detta ohemult imponerande. Det blev otroliga samtal om gräs, ost, horn, kossor och liv.

Vandringsgatan ut till betesfållorna som kossorna går på varje dag för att komma in i stallet och mjölkas. Imponerande infrastruktur för att kunna låta kossor vara ute och beta enligt regenerativa principer.

”När kossorna försvann från landskapet så blev marken hård och livlös. Landskapet längtade efter sina kor. Om vi tillfredsställer den här längtan så bygger marken exponentiellt fort mullhalt så fort djuren kommer tillbaka. Om man bara låter gräset få vila mellan varven och växa sig frodigt och fotosyntetisera. Detta ger hopp.”

Kossorna har kvar sina horn, tillskillnad från super-mjölkkossan, tydligen sitter det mkt i hornen, något med matsmältningen och bakterier? Har något med livet att göra. Är ledsen att jag glömt detaljerna i vad som sas men jag köper att det är en betydande del av en helhet. Inom det biodynamiska används hornet också ceremoniellt och vetenskapligt. Hand i hand.

På gården så varken krossades eller slogs (notera orden) gräset. Dom gjorde inte heller ensilagebalar med plast, utan de använde en gammal slåtterbalk för att skära av gräset så ömt som möjligt och sedan torkade dom gräset i solen – för att bevara grässtråna så intakta som möjligt och således så mkt liv som möjligt.

”Jag skär av gräset med vassa knivar, på så sätt blir det bara Ett snitt i stråna och stjälkarna är hela och det blir en väldigt liten andel av höet där mögelsvampar kan få fäste och gro. Höet kan ligga ute i solen och torka om det är intakt, för regnet rinner bara av stråna. Jag kan därför torka höet istället för att göra ensilagebalar av plast. Jag skär av gräset lite högre än vanligt, för att skona livet närmast marken och för att grässtråna ska kunna ligga på sin stubb och torka. Sedan vänder jag inte gräset och kör runt med en tung traktor 6ggr för snabb produktion, utan jag Väntar. Att vänta kostar inte pengar, att vända höet 6 ggr med traktorn och stressa fram en snabb produktion kostar pengar. Gräs vill bli betat och klippt, inte slaget eller krossat. Detta är en kärlekshandling.”

Det går att sälja denna gräsmjölk till direktkonsumenter, men så många folk kommer inte och köper. Och att sälja opastöriserad mjölk med levande bakterier är olagligt. Därför hämtar Arla deras mjölk och blandar den med all annan mjölk. ”Det positiva är ju att iaf 0.01% av mjölklitern som folk köper i affären innehåller våran mjölk…”

Vi avslutade med att käka 3 olika ostar. Och bli påminda om att biodynamisk odling, folkbildning och holism härstammar från samma tankevärld. Detta är för mig fullt begripligt. Lika begripligt som att gräs har utvecklats i symbios med betesdjur och att gräset därför vill bli betat och att rovdjuren sedan flyttar på flockarna genom landskapen för att låta gräset vila och skapa mer liv. Livet vill leva. Att friska jordar binder kol genom fotosyntesen och stabiliserar hela tellus och håller dess temperatur, vatten och väder och allt stabilt. (Har hört att det är lite för mkt koldioxid runt tellus just nu pga att vi lekt med nå fossil energi som inte ingår i det stabila kol-kretsloppet som jorden gnekat fram i miljardtals år och att energi inte försvinner utan ba omvandlas till nått annat och därför kommer ett massutrotande av mkt liv på tellus att komma mkt snabbare än väntat och bli väldigt mkt mer smärtsamt än nödvändigt HEHEHEH ops) Att denna symbios (energi-gräs-betesdjur-rovdjur) är en fundamental nyckelinsikt i vad som skapar liv och att du som bonde(rovdjur) och dina tamdjur(betesdjur) behövs. Lika självklart som ett jäkla andetag är det. Andas vi inte dör vi. Men att de flesta av oss inte är tränade att tänka så idag för det är inte berättelserna vi växer upp med att få höra. Som kulturvarelser som skapar sina sanningar efter berättelser så är det inte så konstigt. Och industrin vill att du ska fortsätta köpa dess mat, fast nu grön, hederssam och vegansk. Det är ju ingen slump att Jesus var fåraherde och diggade Abel mer än Kain. Nu gick jag för långt jag vet, men det smärtar ibland hur begripligt det känns och jag behöver också vara omogen, arg och ffa ledsen ibland.

”Vitalisera landskapen genom att tillfredsställa mänskliga behov”. Det kan tyckas okul att slakta sina djur och äta upp dom för att ingå i denna fundamentala symbios. Men ibland måste man göra obekväma saker för att leva. Det är lixom större än ditt ego.

You sat with us while youre mother left

you carried grief

and called it compost.

– J Lane

Vidare till en ny gård. Här med fåglar, kossor, odlingar, jakt och grisar. Vi blev bjudna på pulledpork på muurikka i rinniga wraps. Vi satt bredbenta på pallar och hade gräset som våra tallrikar. För mig som sällan äter gris var detta förtrollande.

Inspirerande och relaterbart med vanligt folk med småskalig produktion. Vi pratade om att folk behövs i landskapen, alltså rent fysiskt behövs du. Inte bara vara ute för nån typ utav rekreation för att känna tillhörighet till den större helheten; utan faktiskt ta dig ut och fundera på hur du kan producera mat och tillfredsställa andra basala behov. Du behöver inte bara stå och titta på, du är inbjuden att faktiskt, hands on, vara del av. Och landskapen längtar efter sitt folk.

Vi var trötta här av alla intryck. Vi satt i gräset och observerade, såg kalvar busa och grät lite. Vi drabbades av nån typ utav kollektiv djup förståelse och förundran och höll käften. Ibland är det så det blir när saker blir på riktigt. Ord bara försimpliggör en komplex förståelse och då håller man käften.

Vi åkte tillbaka till vandrarhemmet och åt och drack. Lök, morötter, potatis, grädde, kött, smör, spröda majblad, ost, vin och öl.

Vi sjöng sånger, läste dikter, grät, skrattade, kramades och dansade. Folk som beter sig som folk gör helt enkelt. Med trötta och rö-rosiga kinder och skit under stövlarna efter en intensiv dag. Så jäkla lagom. Bästa festen jag varit på. Känslan av samhörighet och djup förståelse undgick ingen. Det känns lite cheesy att skriva om det såhär med så stora ord. Men det var inte mindre än så och jag vet inte vilka ord som hade passat.

Vi frågade varandra vad som händer för var och en av oss sen. Det skavde för många att det var sista träffen, ”hur ska vi hitta vägar för att inte tappa varandra?”

And oh, how I want to stay right here
for another year with you all
With language of the living land,
the grammar of the thorn and oak,

But above all things
you taught us this.
you taught us —
the grass cannot recover
If we stand still.

If we stand in the way.

That the soil, like the sheep
need us to move on

That the magic is not
in the arriving,

magic

is in the leaving.

– J Lane

Detta är helt enkelt bara planerad betesdrift och vi ska inte stagnera. Det som varit måste få vila. Ut i våra landskap och vitalisera arslet av oss, vi är del av en gräsrotsrörelse och fråga dig hur du tar detta vidare, hem till dig. Din plats. Ditt folk. Ditt landskap.

Jag och en annan kursare pratade om något vi verkligen tar med oss från ledarna av kursen. Hur ödmjuka de har varit i sin syn på olikheter och folk och att vi verkligen vill förvalta den ödmjukheten. Det handlar inte om att övertyga andra eller hitta och trycka på olikheter, utan snarare att hitta det allmänmänskliga i folk. De gemensamma nämnarna. Det blir lätt ett ”vi” och ett ”dom” när ens sanning blir för tung att bära och ingen tycks förstå. Vi har redan testat ”vi och dom” tanken många gånger och det blir aldrig så bra. Livet är för komplext för att bråka om rätt och fel.

Vad innebär det att vara människa? Skapa en fest och se vilka som kommer. Bjud in. Lyssna. Observera. Håll tyst ibland. Var ärlig. Mänsklig. Sann och ba… snäll. Och kul. Ha kul. Det är otroligt radikalt.

Jag vet inte hur många gånger i livet man får sitta i en ring av 35 personer efter en 1 år lång resa genom liv och död och lyssna och dela och vara så pass mänsklig och sårbar. Sista utcheckningen sista morgonen tog tid. Den fick ta tid. Vi visade tacksamhet och tårar föll och skratt ljudade.

Jag checkade ut med att berätta att hemma så kallar jag er för mina punkbönder. Att de mina nog har en bild av er som riktigt hårda och svåråtkomliga. Jag berättade att jag i livet har burit med mig mycket hat och motstånd till den värld vi lyckats hosta upp och inte riktigt vetat vars jag ska rikta den energin. Och att någon sa till mig för några år sedan att det mest radikala du kan göra nu är att vara nöjd, känna tacksamhet och ha kul. Och att det är precis vad jag blivit bemött av i denna grupp, och hur SJUKT PUNK det är. Punkbönder.

”Because no one

farms alone”

– J Lane

I april var kursen och alla mina aspirerande punkbönder i Falköping. Nu när jag skriver detta har det redan hunnit bli mitten på juni. Jag minns att när jag kom hem så sa jag ord som: ”Den här veckan är en av de mest drabbande veckorna jag varit med om”. Jag har ingen ambition att kunna förmedla dessa upplevelser, känslor och drabbningar här nu i text. Jag vill dock ha nånting skrivet, så att inte denna följetång jag tagit mig ann och åsamkat mig här på hemsidan utan plattformshysteri blir en halvfärdig besvikelse.

Vi besökte storskaligt och småskaligt. Dessa besök var strategiskt lagda sent i kursen just för att vi något sånär skulle ha hunnit rehabiliterat vår högra hjärnhalva för att kunna ha förmåga att ta in delar av vad vi skulle vara med om. Regenerativt lantbruk är ingen metod, det är ett resultat. Holistic management är ett ramverk för beslutsfattande för att möjliggöra för resultatet. En av nyckel-insikterna (1/4) är att förstå att världen är av massa komplexa helheter (holism) och att allt ’beror på’ hela tiden. Den tanken tar ett tag att greppa, eller inse att man aldrig kommer kunna greppa? att greppa vetskapen om att man inte vet? Iaf. Min högra hjärnhalva jobbar på mellan raderna.

Vi besökte en större växtodlingsgård. Men vänta, om man plöjer marken så degenereras den ju? Ja, det beror på. Vi provsmakade ägg av höns som blivit matade med besprutad mat och icke besprutad mat. Vi pratade om fermentering och hönsläten. ”Jag snubblade in på det här spåret, jag blev en storskalig spannmålsbonde. Visst skulle jag vilja ha några kor och ett par gäss som gick runt i min självhushållande idyll, men här är jag nu.” Vi lyfte perspektivet i hur viktigt det är att gräva där man står, hur viktigt det är att inte mota bort varandra med ett vi och ett dom och dra tvärsäkra linjer och gränser. Sitter du på en arbetsplats och våndas? Prova prata om något verkligt och se vad som händer. Ställ en fråga och lyssna om du orkar. Du kanske inte gör revolution där. Men man ska inte underskatta det lilla.

Att höra en storskalig ekobonde i sin ill-gula regnrock stå och säga: ”Jag har observerat… Att jorden nog har cykler, det är något som händer varannan vecka ungefär… Något med månen…” och samtidigt se alla brudar i gruppen titta på varandra och le samstämt och smått. Det är ändå ett uns av revolution där skulle jag våga påstå.

På tal om månen och cykler så besökte vi en småskalig biodynamisk grönsaksodling. Tvära kast inom komplexa helheter. Med planering, handkraft, enkel/självklar teknik, sunt förnuft satt i system och lite hjälp från andevärlden så kommer man långt. Vi satt i en trång gammal svinstia och pratade om att folkbildning, holism och biodynamisk odling härstammar från samma idevärld och tankar. Hur otroligt det skär i hjärtat när folk hävdar att hydroponisk odling är en trevlig framtidsgrej (att sondmata växter med kemiskt vatten). Vi frågade oss vad jord är? Och att det aldrig går att bygga Jord utan levande rötter, och vise versa. Vi pratade om att göra rader som passar bygelhackan och vad det innebär att vara människa.

Under gassande sol så stod vi och blickade ut över 800hektar mark managerad med hjälp av 600 st betande kossor. En referensgård för högsta tänkbara vitalitet i området. Där människan tagit sig ann rollen och ansvaret som det rovdjur hon är och flyttar djuren ofta genom landskapet. En annan nyckelinsikt (2/4); det här med att låta sig förundras över att gräs, rovdjur, flock/betesdjur, kobajs och annat väsentligt lixom lever i symbios och är av, till och från varandra. Jag vet, det är svårt att ta in i en dödsförnekande kultur, men försök, man får alltid ändra sig och sina identiteter.

Vi hade sällskap av en dokumentärfilmare från SVT och frågan kom smygande efter ett tag: ”…Varför fattar inte folk detta…? Vad är det som gör att budskapet inte når folk?” Spännande diskussioner till följd. Vi pratade åter igen om att vi är kulturvarelser som berättar berättelser. Om berättelsen för rätt och riktigt säger att man ska köpa processat livsmedelsliknande helfabrikat för att rädda världen så kommer folk att göra det. Follow the money. Jag fick äran att lyfta min propaganda kring äcklig mat. Nämligen att ”gott” är ett alldeles för snävt begrepp att beskriva mat med. Men också oviljan i punkbonde-gruppen att sälja gräsbetande kött som nån dyr ”lyxprodukt” till de rika trots att det är just gott. Det går inte att patentera en köttbit och de som har drabbats av denna insikt är ofta de som gapar minst högljutt. Det är en ynnest att få stå som frälst bland redan frälsta i fullkomligt öronbedövande tystnad ibland.

”Hur mycket du än processar margarin, så blir det aldrig smör.”

På kvällarna satt vi i ring och pratade om hopp och det hopplösa. Vi formade berättelser om människan som del av och vars kraft behövs. Vi grät och sa mjuka fina saker som vi sedan stundvis rev av med riktigt opassande sträva skämt och brast ut i skratt. Precis så som människor beter sig när vi är som allra mest mänskliga. Tid, tajming och vila. En annan nyckelinsikt (3/4).

Dokumentärfilmaren: ”Jag har en röst som hörs och jag vill att ni ska höras genom den.”

Som en liten parentes så åkte jag till en vingård i Spanien direkt efter bonde-träffen. Jag åker av ren princip inte utomlands om jag inte tvingas, men nu blev det så trots otvunget. Jag fick för första gången i verkliga livet observera sprödhetsskalan. En annan nyckelinsikt (4/4); platser har olika förutsättningar och utgångspunkter. Jag färdades nu genom ett monokulturlandskap av vin-, mandel- och olivodlingar och öppen, gul jord. Erosion är ett synligt och tydligt problem då vattnet som ändå kommer inte tillåts stanna i landskapet.

Jag observerade dock även potentialen. Varför låter inte fler jorden vara bevuxen mellan trädraderna? Varför såg jag inte ett enda betande djur? Rötter behövs ju för att jorden ska kunna ta tillvara på vattnet som kommer? Jag kan för lite om vinodling, men tydligen kan det ha med smaken på druvorna att göra, det blir helt enkelt inte lika ’gott’ och därför plöjer man i regel emellan.

Gott.

”Tack för maten. Den var… god?”

Jag fick äran att sitta och prata om gräs på en filt med några bönder i väntan på att traktorn skulle komma och plöja/harva deras odlingar. Senare fick jag ett meddelande om att dom avbokat traktorn och beslutat att klippa gräset emellan istället.

….

Då kände jag att en halv miljon i studieskulder var värt det.

Kursen jag går hade fysisk träff igen i februari. Denna gång 100mil hemifrån i Vederslöv söder om Växjö. Regenerativt Lantbruk och Holistic Management.

Helgen bestod av mycket skogssnack. Djur på skogen är sedan gammalt. Men kan själva skogsbruket kopplas till regenerativa tankar? Om 7% är jordbruksmark, så är 70% skogsbruksmark i Sverige. Diskussionen hamnade såklart i ett ’holistiskt 67 bollar i luften samtidigt-läge’ där vi bara kan fantisera kring synergieffekterna av våra handlingar. Som sig bör. Holistic management går iaf att klämma in i alla delar av livet, så även skogsbruket. Vi hade ett helt gäng från Plockhugget hos oss. Skall du managera skog på ett eller annat sätt så är de värda att kolla upp och inspireras av.

Vi pratade också om häst utifrån regenerativa principer. Massor av jordbruksmark säljs ut till rika hästfolk idag och hästar(hästägare…?) har en tendens till att överbeta markerna. Så hästen har inte ett jättesoft rykte inom rörelsen för regenerativt lantbruk. Men den har sin plats och precis som skogen skall den inte lämnas o-diskuterad och o-managerad. Regenerativ Hästhållning finns på facebook för den intresserade.

Självklart hade vi djupa samtal i ringformation i sann folkbildningsanda, sov på madrasser på golvet i kall bygdegård, vallade koflock som människoflock, smugglade opastöriserad mjölk på parkeringar och drack spenvarm mjölk om kvällarna. I sann punkbonde anda.

Vi gjorde lyssningsövningar där frågeställningen löd: ”Vilka beteenden har jag som hindrar mig från den framtid jag vill se om 300 år?” ”Om jag bara hade haft den här sortens beteende — så hade det vitaliserat det här landskapet.” ”På vilket sätt står jag i vägen för det liv jag vill ska hända?” Där vi uppmuntrades till lagom ångest. Utan lagom ångest har vi inte grävt djupt nog.

Vi pratade också om regenerativa bygder. landskap och mat och fotosyntes och diversitet hit och dit men det blir mer och mer tydligt hur mycket relationsbygge till folk är en förutsättning för visionen om ett regenerativt liv. Annars blir inget av detta av. Detta är ingen individuell liten mys-kurs för självutveckling. ”Ut nu och va som ringar på vattnet med er.” Vi diskuterade även ägande och stiftelse kom upp. Skulle man kunna komma bort från individuellt ägande genom att göra sin gård till en stiftelse med regenerativa principer i stadgarna som fortlöper långt efter min tid…? Det krävs modigt folk och pionjärer, vilket jag har fått gåvan att omringas av. Vad hindrar migsjälv från liknande…? Sagt med lagom ångest. ’Regenerativa bygder’ är även en folkhögskolekurs på Bäckedals folkhögskola som precis avslutat sitt första år. Sökbar och fruktbar.

Pang på 100 mil hem igen och tusen tankar. Jag låter dom marineras.

I oktober så var år 6 av kursen Regenerativ Lantbruk och Holistic Management i Grangärde hos Slaktarstina. Googla henne, hon har en blogg. Detta var det mest inspirerande jag varit med om som aspirerande marklös punkbonde.

Det första Slaktarstina säger oss är: ”Ingenting av det ni kommer få höra om och se här är beroende av att jag har en gård. Jag hade kunnat bo i lägenhet och ändå gjort detta.” Nog sagt för att kittla xakt allt i mig.

Slaktarstina berättade att det är genom otroliga mängder kaffedrickande som hon byggt sin verksamhet och att hon inte äger egen mark. Hon är alltså en marklös bonde, på riktigt. Det är genom relation till markägare som det fungerar. Och kontrollerat kaffe-darr.

Det finns något i folksjälen som ligger djupt rotat i oss, varför vi klipper gräsmattan är för att det är fint att ta tillvara på solenergin i gräset och låta det gå genom en våm. Och att ”beta andras marker och kunna ge denna tillfredsställande känslan/hedern till markägaren är ingen liten gåva i sig.”

Våga be om det du behöver.

På mark som ägs av ca 30 st markägare roterar hon djuren och vitaliserar landskapet sommar som vinter (utedriftsprogrammet). Varje år köper markägarna/byborna kött i form av förbeställda köttlådor. Hennes kontor är en bil med stor skuff där stolp och tråd får palts. Hon har en ”maskinpark” nere i byn där hon förvarar en traktor och en ligghall/sjukhage. Vatten körs ut på släp med bilen i en IBC-tank. Marklös bonde är en grej.

På vintern så managerar hon helheten med hjälp av verktyget balbete. Vilket innebär att hon ställer ut balar under 1 dag på hösten (behöver alltså inte använda traktorn varje dag) sedan öppnar hon balarna pö om pö och låter djuren kissa, bajsa, gödsla och trampa marken även på vintern. Foderstationen flyttar sig naturligt hela tiden och djuren hålls rena. Win-win på alla fronter. Det absolut bästa med detta: ”Min man jobbar som snickare i hufvudstaden vintertid, vilket innebär att jag är själv med vinterdriften, det enda jag behöver för att få detta att funka är en kniv för att öppna balarna.” Och blir hon sjuk/något oförutsägbart händer? ”Då ger jag bara kniven till en kompis.”

Re-si-li-ens. Pro-ak-tiv. Punk-bon-de.

Slaktarstina pratade om de kontroverser som kan följa i att göra saker på ett annat sätt. Och att alltid ställa sig tillgänglig för frågor från grannar. Att kunna vara så djupt förankrad i sin kontext att man alltid kan ha svar. Att kunna göra sig begriplig och vara ödmjuk. Men också det fina som kommer med att ”förvalta” någon annans ”egendom” (om vi ska slänga oss med sådana ord). Det skapar en underliggande ansvarskänsla. Och ansvarsmentalitet, det har vi ju pratat om förr.

”…Jag VILL inte ens äga.”

Ytterligare en inspirerande sak var att hennes kontext innehöll möjligheten att snabbt kunna avveckla skiten. En stor OFF-knapp att slå näven på. Iom att hon är en marklös bonde så kan vad som helst hända och då behöver man kunna hålla sig flexibel. ”Du vågar, och du får alltid ta nya beslut.”

Vi pratade en del om att inte låta materiella ting styra vår kontext. Det är lätt att tänka att: ”Bara jag har den där gården så kan jag göra det jag vill” Men är det verkligen så? ”Jag ÄR…” Inte ”Jag VILL…” Checka sedan verktygen/det materiella (gård, skog, djur) mot kontexten. Inte tvärt om.

Vi pratade mycket om beslutsfattande. Att kunna ha massa bollar i luften samtidigt. Att fråga hur magkänslan känner, men att också våga vara lite hård mot den/informera magkänslan. Dra den igenom en beslutsprocess och fråga sedan igen: ”Vad säger magkänslan nu?”

”Anta att du kan ha fel och bli inte kär i dina beslut.”

”Krokiga vägar – raka beslut. Tillåt det att vara trassligt och komplext. Vi behöver rehabilitera höger hjärnhalva.”

Solidarisk prissättning hållpunkt: ”Tjänar du mer än bonden? Betala mer. Tjänar du mindre än bonden? Betala mindre.” Googla: ”Matsuveränitet” och bo i ett fakkin tält om det är vad som krävs.

”Tidsmässigt är det ingen större skillnad på 10 får och 50 får – kom ihåg det.”

På kvällarna pratade vi om krokiga vägar och raka beslut, framför eld, medan vi delade på people beer utanför våran scout-stuga och sedan sov vi alla i ett och samma litet rum. Det var precis som det låter.

När vi skulle checka ut efter helgen så nämndes det kollektiva medvetandet. Att det är sällan vi får sitta såhär, tillsammans och drifta frågor om livets mening och antal kor för att nå den. Tårar föll i vanlig ordning. Jag säger bara det. Folkbildning. Folketshus i Grangärde var vid liv denna helg.

Och kom ihåg att använda skyn.

Kursen, med så krångligt namn, har haft vår andra fysiska träff. Denna gång träffades vi i Jämtland, kring fjällbetes domäner. 3 dagar kan kännas som flera veckor ibland. Vi har gråtit och skrattat och vallat får. Jag dyker rakt ner i ett försök till sammanfattning.

Regenerativt lantbruk – ”Att möjliggöra högsta tänkbara/föreställda vitalitet i landskapet genom att tillfredsställa mänskliga behov.”

Så självklart har vi pratat mycket om behov. Det finns några grundläggande behov vi delar som ofta inte är tillfredsställda så vi försöker kompensera genom det materiella överflöd vi har tillgång till; kör stora bilar, klipper gräsmattan, fjällvandrar, renoverar köket i trendig stil, skryter på instagram eller liknande. Begär är klädda behov. Fråga dig varför för att komma i kontakt med dina egentliga behov.

”Naturen är inte ett fritidsintresse, det är vår livsförutsättning.”

Vi är inne i sfären av holistic management, vilket är ett ramverk för beslutsfattande inom regenerativt lantbruk. Vi har pratat mycket om helheter. Vilket helhet är jag? Vilka helheter ingår jag i? Inom vilka helheter är jag beslutsfattare och inom vilka är jag resurs? Vi har ritat kartor och flyttat runt på bubblor.

Att våga vara beslutsfattare är en grej. Det är ofta beslutsfattaren som har svårt att sova om natten. Därför har vi pratat mycket om ansvar. Generellt i Sverige så är vi ganska nära känslan av att vara ”kompletta offer”. Det finns en offermentalitet kring oss som gör oss passiva.

Vi fick höra vittnesmål från folk som sitter inlåsta på fängelse. Frihetsberövade. Många vittnar om att det absolut jobbigaste är att inte få ta något ansvar. Då kan man ju fråga sig vad frihet egentligen innebär? Och vad det som vi kallar välfärd gör för ett demokratiskt samhälle?

”Här tror man att man går en lantbruskurs åsså är det en resa genom livets mening.”

Vi har jobbat med våran holistiska kontext. För att en sådan ens ska kunna förankra sig i nån typ utav bas inom oss så behöver vi ställa oss frågor kring ”quality of life” (vilket inte ska översättas till ”livskvalite”, det är alldeles för snävt, vissa slängde ur sig översättningen ”livets sammanhang”)

Hur vill jag att livet ska se ut? Vad ger mig kraft? Vad är mina gåvor? Vad är lixom meningen? Vad kan jag bidra med? Att svara på detta genom: jag är, jag känner, jag har, jag gör och inte: Jag vill. Svaret på dessa frågor är vad som kommer guida dig i beslut. Det är viktigt att kontexten känns och att den är din (eller gruppens, om helheten är en grupp som ska ämna till å ta beslut).

Efter att kontexten är lite framkramad och framtryckt med tårar, utmaningar, lek och skratt så kan man ju faktiskt fråga sig: ”Är det verkligen den där gården jag vill ha…?”

Delar av min kontext.

Mitt upp i allt gick vi ut och pratade stängsel. Det är ju trots allt en lantbrukskurs. Det ska vara plast vertikalt och inte snöre, 50 m, använd armhålan för å trycka ner stolpen och gå baklänges för att undvika trassel. Det är topptråden som matar ström, går den av – laga den. Sno ström från elnätet om du har möjlighet, det kan man unna sig. Så de så.

”Hur mycket ansvar är det möjligt för mig att ta? Vilken slags människa blir jag om jag säger att jag ska ta fett stort ansvar oavsett hur galet det är? Om jag säger att jag ska ta ansvar att avsätta Trump, vilka handlingar kommer mina dagar då bestå av?”

Vi fick också följa med och valla får efter byavägen. Det var nyttigt för mig att se hur otroligt lite 50 får är. Jag hade lixom inget koncept innan.

Vi pratade om att 5 får kan uthärda det faktum att de bara är 5. Men att de aldrig riktigt kan komma till sin varelses rätt om de inte är en riktig flock, på minst typ 150 st. Så ska du skaffa får, skaffa många får så blir det bättre helt enkelt.

Vi fick också träffa Josephine och Adam (Vilda Hagar) som tagit över Fjällbetes får och marker. Det berörde mig och många kring mig på djupet. Jag kunde känna igen mig i Josephines berättelser om döden som en given del av livet, och att ta fullt ansvar inför den, och Adams kraft i att bo i ett jäkla tält om det ska behövas för att kunna ägna sig åt det man verkligen tror på.

”Vilka konsekvenser kan de bli när jag är så som jag vill vara?”

När jag satte mig i bilen och skulle köra hem den söndagen så kände jag mig tacksam, stark och förbannat jäkla trött. Någonstans kring Dorotea så fick jag ett mess: ”Hej, kom till FU och ät kakor från Jossans kropp?” Sagt och gjort. Jag åkte hem, gled rakt in i min kontext och åt kakor från Jossans kropp. Rebelliskt allvar. Subversiv lekfullhet.

Man kan också bara aldrig sluta gå folkhögskola?

I augusti så började jag en ny kurs igen. Regenerativt Lantbruk och Holistic Management på Bäckedals Folkhögskola. Prova komma ihåg det namnet snart. 50 % i 1 år med 1 fysisk långhelgsträff/månad och 2 digitala träffar/vecka. Jag känner mig utfläkt, ödmjuk och redo. Den här kursen har jag haft span på i alla år den varit igång (6 år). Jag har på något vis vetat att det är typ ~det här~ jag vill ägna mitt liv åt och därför inte riktigt haft bråttom till den. Känt på mig att jag nog har behövt mogna tankarna lite innan för att kunna komma med något. Jag är glad att tiden är nu.

Första träffen var i Ljusdal i augusti. Jag trodde att jag åkte ner till södra Svärje och värmen men det var då skitkallt hela helgen. Vi sov i stor sovsal, snarkade i kapp och käkade samtliga måltider ihop i sån sann lägergårds folkbildningsstämning. Det är en viss atmosfär det där. När de redan frälsta träffas så kan man lixom hoppa över det där andra och bara direkt penetrera in i det alla vill åt. Tre dagar kändes väldigt mycket längre än tre dagar och det slutade med tårar, tacksamhet och kallrökt lax.

Första dagen hade vi incheckning i cirkel som det ska va sedan käkade vi lunch på kulturhuset Röda Kvarn i Ljusdal. Det var surrealistiskt att se alla dessa idoler som jag följt och lyssnat till på avstånd i så många år. Nu stod vi i kö tillsammans axel mot axel och käkade knäckebröd på 75cm avstånd mitt emot varandra. Jag hamnade vid samma bord som en riktig punkbonde på första lunchen och fick med lätt rodnad prata om byn jag kom ifrån. Om hur farfar var getare och gick med korna på skogen som 6 åring. Om ärvda jakthundar och hagelgevär, och om skogsbruket. Hur det är att länga hem till en plats som inte går att bo på.

”Naturfolk lever av vad naturen ger, något annat slags folk finns det inte.” – Jörgen Andersson

Vi for vidare till Åsa och Anders gård och fick vandra runt hemma hos dom med 3 kattungar i hälarna. Där pratade vi om att Regenerativt Lantbruk handlar om resultatet och inte är en metod. Vitaliseras inte landskapet så är det inte regenerativt lantbruk, tillskillnad från tillexempel EKO- eller KRAV-märkningen som är ett regelverk att följa, oberoende av faktiskt resultat.

Vi pratade om skillnaden mellan komplicerat och komplext. Skillnaden är enorm och ofattbar men ändå så självklar. Jorden är komplex, ändå hanterar vi den som en komplicerad sak som den reduktionistiska varelse vi är. Ta dig tid att observera, lyssna, se och förundras innan du tar ett beslut. Vi drack kaffe och fick lukta på ”go-lukt-gräse” (myskgräs/sweetgrass) som luktar vanilj även efter flera flera år i torkad fläta. Snacka om gräsrotsrörelse.

Det finns en bok som rekommenderas som heter: Braiding Sweetgrass: Indigenous Wisdom, Scientific Knowledge, and the Teachings of Plants av Robin Wall Kimmerer.

På kvällen så lagades det tacos över öppen eld vid en sjö. Tacos i form av fjällko utan sån köpeskrydda, med kål, creme fraish, lök å chips. Jag hamnade bredvid en man som frågade mig 7 ggr ’varför’ efter varandra på varför jag hade sökt kursen. Givande. När nästan alla gått i säng i sovsalen så satt vi kvar några stycken vid brasan, pratade om att bygga relationer med markägare och att det finns så mkt mark att tillgå utan att äga. Men också utmaningarna att vara ung kvinna i det. En marklös bonde. Det sitter i relationsbygget och tilliten. En tipsade en annan om boken ”Framtidens by”, skriven av ytterligare idoler. Då kände jag; det här är folk som gräver en liknande grop som jag.

Andra dagen började i en lada med små frågor som vad livets mening är. Vi pratade om att det mest hoppfulla som finns är att livet skapar mer liv. Och att livet vill leva. Våran uppgift är att underlätta för det. Vi fick öppna upp om det var någon tanke som dykt upp sedan morgondagen som kändes väsentlig att dela med oss av. Efter en lite obligatorisk utmaning av motstridiga introverta tankar så räckte jag försiktigt upp handen. Jag ville dela mina tankar som jag fick efter lunchen dagen innan, då vi var ett par st som pratade om att längta hem, ”hem till inlandet där det inte går att bo”. Att jag nog delar den känslan med många, inte minst flyktingar, och fler lär vi bli. Att känslan kan få finnas kvar men att man krasst kanske inte alltid fysiskt kan komma hem och bör kanske inte vara något att sträva efter heller. Och att det nog ändå måste gå att hitta hem och att tillhöra oberoende av denna känsla och att sorgen min omvandlats till nyfikenhet kring det.

Detta var möjligtvis givande för någon. Oklart.

Av ren självklarhet så är det många markägare och lantbrukare som går denna kurs. Min fördjupning i detta kommer dock att handla om vad man gör när man inte äger, när man inte ärver, när man inte kan välja. Kan man vitalisera och tillhöra landskapet där man står? Där man bara hamnar? Vilka möjligheter har vi marklösa bönder? Jag vågar nog tro att det finns långt mycket fler möjligheter än man kan ana.

Efter ett tag så gick vi ut och kröp runt på knä i beteshagar, tog av oss skorna och stampade runt i gräset. Observerade och lyssnade. Vi sa bland annat att: ”Mossa har typ inga rötter och skapar inte så mycket mer liv. Mossa bildar som en skorpa på jorden som inte frön kan penetrera. Det behövs hovtramp för att tränga igenom denna skorpa och skapa liv.” Och att: ”Data kan vara bra, men övervärdera inte data. Data går ofta bara att samla på enkla objekt, vilken kan vara komplicerat men sällan komplext. Det finns mycket att hämta i en komplex känsla, också, tex i att gå barfota.” Vi kollade också in verktyget bal-bete för att sprida frön, tramp och bajs runt om i landskapet även vintertid. Traktorn är en utgift, betesdjur är en inkomst. Vi pratade även om levande stolp och att spara träd i kanterna för att slippa beställa gift-impregnerade stolpar från någon annanstans som ändå ruttnar bort och behöver fraktas, bäras, spettas, bytas ut. De små sakerna adderar arbete och är lixom skillnaden på om man kommer orka eller inte.

1+1=betesdjur.

Vi lyssnade inte bara på gräs utan avslutade dagen på gården med att även lyssna på varandra. I par så gick vi långsamt snett bakom varandra och höll monolog i 5 minuter kring ämnet: ”Vad ska jag ägna mitt liv åt” Givande. Tårar och skratt.

På kvällen så åt vi fjällko, kål och potatis och sedan åkte vi iväg till en fäbod och fick träffa dessa fjällkor som närt oss hela helgen. Jag bjöd på folköl till de som åkte i min bil och fick 5 av 5 chaufförs-stjärnor. På fäboden hann det bli mörkt. Vita fjällkor och röllika lyste i kvällen. Klockor runt halsarna ekade i tystnaden. Något ursprungligt väcktes, om man får vara den som är den (och det tänker jag vara), och det sved till bakom ögonen.

”Lojaliteten ligger i den framtida flocken, alla står på slaktlistan”

På kvällen tillbaka i lägergården satt vi uppe 4 st och tog en till öl med viskande stämning. Vi pratade inte om små saker.

Upp tidigt på morgonen, stök i köket och trötta kroppar. Kaffe och iväg igen.

Sista dagen åkte vi till ett halmbalshus på en liten gård. Där pratade vi om skogsbete, samarbete och att inte döpa en Facebook grupp till ”Omställare ortsnamn” utan istället ”Grannar byter tjänster ortsnamn”. Man ska inte skrämma bort folk.

Vi hade utcheckning, tacksamheten i gruppen var stor, många tårar. Jag checkade ut med det lite mer lättsamma; att jag hade åkt in till Ljusdal en snabbis dagen innan för att göra ärenden och gå på affärn. Att civilisationen slog som en smäll och att jag saknade den lilla bubblan direkt. Jag varnade dom för vad som komma skall.

Vi sa hejdå, vi ses, och for hem. Jag lyssnade på otroligt hög musik i bilen, log och kände mig fylld och trött. Nästa träff är i slutet av september.

Och svaret på alla frågor är att det beror på.

Btw, kommer du ihåg kursnamnet? Inte? Inte så viktigt. Tänk bara på det som en kurs i att bli punkbonde.