Kursen, med så krångligt namn, har haft vår andra fysiska träff. Denna gång träffades vi i Jämtland, kring fjällbetes domäner. 3 dagar kan kännas som flera veckor ibland. Vi har gråtit och skrattat och vallat får. Jag dyker rakt ner i ett försök till sammanfattning.

Regenerativt lantbruk – ”Att möjliggöra högsta tänkbara/föreställda vitalitet i landskapet genom att tillfredsställa mänskliga behov.”

Så självklart har vi pratat mycket om behov. Det finns några grundläggande behov vi delar som ofta inte är tillfredsställda så vi försöker kompensera genom det materiella överflöd vi har tillgång till; kör stora bilar, klipper gräsmattan, fjällvandrar, renoverar köket i trendig stil, skryter på instagram eller liknande. Begär är klädda behov. Fråga dig varför för att komma i kontakt med dina egentliga behov.

”Naturen är inte ett fritidsintresse, det är vår livsförutsättning.”

Vi är inne i sfären av holistic management, vilket är ett ramverk för beslutsfattande inom regenerativt lantbruk. Vi har pratat mycket om helheter. Vilket helhet är jag? Vilka helheter ingår jag i? Inom vilka helheter är jag beslutsfattare och inom vilka är jag resurs? Vi har ritat kartor och flyttat runt på bubblor.

Att våga vara beslutsfattare är en grej. Det är ofta beslutsfattaren som har svårt att sova om natten. Därför har vi pratat mycket om ansvar. Generellt i Sverige så är vi ganska nära känslan av att vara ”kompletta offer”. Det finns en offermentalitet kring oss som gör oss passiva.

Vi fick höra vittnesmål från folk som sitter inlåsta på fängelse. Frihetsberövade. Många vittnar om att det absolut jobbigaste är att inte få ta något ansvar. Då kan man ju fråga sig vad frihet egentligen innebär? Och vad det som vi kallar välfärd gör för ett demokratiskt samhälle?

”Här tror man att man går en lantbruskurs åsså är det en resa genom livets mening.”

Vi har jobbat med våran holistiska kontext. För att en sådan ens ska kunna förankra sig i nån typ utav bas inom oss så behöver vi ställa oss frågor kring ”quality of life” (vilket inte ska översättas till ”livskvalite”, det är alldeles för snävt, vissa slängde ur sig översättningen ”livets sammanhang”)

Hur vill jag att livet ska se ut? Vad ger mig kraft? Vad är mina gåvor? Vad är lixom meningen? Vad kan jag bidra med? Att svara på detta genom: jag är, jag känner, jag har, jag gör och inte: Jag vill. Svaret på dessa frågor är vad som kommer guida dig i beslut. Det är viktigt att kontexten känns och att den är din (eller gruppens, om helheten är en grupp som ska ämna till å ta beslut).

Efter att kontexten är lite framkramad och framtryckt med tårar, utmaningar, lek och skratt så kan man ju faktiskt fråga sig: ”Är det verkligen den där gården jag vill ha…?”

Delar av min kontext.

Mitt upp i allt gick vi ut och pratade stängsel. Det är ju trots allt en lantbrukskurs. Det ska vara plast vertikalt och inte snöre, 50 m, använd armhålan för å trycka ner stolpen och gå baklänges för att undvika trassel. Det är topptråden som matar ström, går den av – laga den. Sno ström från elnätet om du har möjlighet, det kan man unna sig. Så de så.

”Hur mycket ansvar är det möjligt för mig att ta? Vilken slags människa blir jag om jag säger att jag ska ta fett stort ansvar oavsett hur galet det är? Om jag säger att jag ska ta ansvar att avsätta Trump, vilka handlingar kommer mina dagar då bestå av?”

Vi fick också följa med och valla får efter byavägen. Det var nyttigt för mig att se hur otroligt lite 50 får är. Jag hade lixom inget koncept innan.

Vi pratade om att 5 får kan uthärda det faktum att de bara är 5. Men att de aldrig riktigt kan komma till sin varelses rätt om de inte är en riktig flock, på minst typ 150 st. Så ska du skaffa får, skaffa många får så blir det bättre helt enkelt.

Vi fick också träffa Josephine och Adam (Vilda Hagar) som tagit över Fjällbetes får och marker. Det berörde mig och många kring mig på djupet. Jag kunde känna igen mig i Josephines berättelser om döden som en given del av livet, och att ta fullt ansvar inför den, och Adams kraft i att bo i ett jäkla tält om det ska behövas för att kunna ägna sig åt det man verkligen tror på.

”Vilka konsekvenser kan de bli när jag är så som jag vill vara?”

När jag satte mig i bilen och skulle köra hem den söndagen så kände jag mig tacksam, stark och förbannat jäkla trött. Någonstans kring Dorotea så fick jag ett mess: ”Hej, kom till FU och ät kakor från Jossans kropp?” Sagt och gjort. Jag åkte hem, gled rakt in i min kontext och åt kakor från Jossans kropp. Rebelliskt allvar. Subversiv lekfullhet.