En marklös bonde; augusti

En marklös bonde; augusti

Man kan också bara aldrig sluta gå folkhögskola?

I augusti så började jag en ny kurs igen. Regenerativt Lantbruk och Holistic Management på Bäckedals Folkhögskola. Prova komma ihåg det namnet snart. 50 % i 1 år med 1 fysisk långhelgsträff/månad och 2 digitala träffar/vecka. Jag känner mig utfläkt, ödmjuk och redo. Den här kursen har jag haft span på i alla år den varit igång (6 år). Jag har på något vis vetat att det är typ ~det här~ jag vill ägna mitt liv åt och därför inte riktigt haft bråttom till den. Känt på mig att jag nog har behövt mogna tankarna lite innan för att kunna komma med något. Jag är glad att tiden är nu.

Första träffen var i Ljusdal i augusti. Jag trodde att jag åkte ner till södra Svärje och värmen men det var då skitkallt hela helgen. Vi sov i stor sovsal, snarkade i kapp och käkade samtliga måltider ihop i sån sann lägergårds folkbildningsstämning. Det är en viss atmosfär det där. När de redan frälsta träffas så kan man lixom hoppa över det där andra och bara direkt penetrera in i det alla vill åt. Tre dagar kändes väldigt mycket längre än tre dagar och det slutade med tårar, tacksamhet och kallrökt lax.

Första dagen hade vi incheckning i cirkel som det ska va sedan käkade vi lunch på kulturhuset Röda Kvarn i Ljusdal. Det var surrealistiskt att se alla dessa idoler som jag följt och lyssnat till på avstånd i så många år. Nu stod vi i kö tillsammans axel mot axel och käkade knäckebröd på 75cm avstånd mitt emot varandra. Jag hamnade vid samma bord som en riktig punkbonde på första lunchen och fick med lätt rodnad prata om byn jag kom ifrån. Om hur farfar var getare och gick med korna på skogen som 6 åring. Om ärvda jakthundar och hagelgevär, och om skogsbruket. Hur det är att länga hem till en plats som inte går att bo på.

”Naturfolk lever av vad naturen ger, något annat slags folk finns det inte.” – Jörgen Andersson

Vi for vidare till Åsa och Anders gård och fick vandra runt hemma hos dom med 3 kattungar i hälarna. Där pratade vi om att Regenerativt Lantbruk handlar om resultatet och inte är en metod. Vitaliseras inte landskapet så är det inte regenerativt lantbruk, tillskillnad från tillexempel EKO- eller KRAV-märkningen som är ett regelverk att följa, oberoende av faktiskt resultat.

Vi pratade om skillnaden mellan komplicerat och komplext. Skillnaden är enorm och ofattbar men ändå så självklar. Jorden är komplex, ändå hanterar vi den som en komplicerad sak som den reduktionistiska varelse vi är. Ta dig tid att observera, lyssna, se och förundras innan du tar ett beslut. Vi drack kaffe och fick lukta på ”go-lukt-gräse” (myskgräs/sweetgrass) som luktar vanilj även efter flera flera år i torkad fläta. Snacka om gräsrotsrörelse.

Det finns en bok som rekommenderas som heter: Braiding Sweetgrass: Indigenous Wisdom, Scientific Knowledge, and the Teachings of Plants av Robin Wall Kimmerer.

På kvällen så lagades det tacos över öppen eld vid en sjö. Tacos i form av fjällko utan sån köpeskrydda, med kål, creme fraish, lök å chips. Jag hamnade bredvid en man som frågade mig 7 ggr ’varför’ efter varandra på varför jag hade sökt kursen. Givande. När nästan alla gått i säng i sovsalen så satt vi kvar några stycken vid brasan, pratade om att bygga relationer med markägare och att det finns så mkt mark att tillgå utan att äga. Men också utmaningarna att vara ung kvinna i det. En marklös bonde. Det sitter i relationsbygget och tilliten. En tipsade en annan om boken ”Framtidens by”, skriven av ytterligare idoler. Då kände jag; det här är folk som gräver en liknande grop som jag.

Andra dagen började i en lada med små frågor som vad livets mening är. Vi pratade om att det mest hoppfulla som finns är att livet skapar mer liv. Och att livet vill leva. Våran uppgift är att underlätta för det. Vi fick öppna upp om det var någon tanke som dykt upp sedan morgondagen som kändes väsentlig att dela med oss av. Efter en lite obligatorisk utmaning av motstridiga introverta tankar så räckte jag försiktigt upp handen. Jag ville dela mina tankar som jag fick efter lunchen dagen innan, då vi var ett par st som pratade om att längta hem, ”hem till inlandet där det inte går att bo”. Att jag nog delar den känslan med många, inte minst flyktingar, och fler lär vi bli. Att känslan kan få finnas kvar men att man krasst kanske inte alltid fysiskt kan komma hem och bör kanske inte vara något att sträva efter heller. Och att det nog ändå måste gå att hitta hem och att tillhöra oberoende av denna känsla och att sorgen min omvandlats till nyfikenhet kring det.

Detta var möjligtvis givande för någon. Oklart.

Av ren självklarhet så är det många markägare och lantbrukare som går denna kurs. Min fördjupning i detta kommer dock att handla om vad man gör när man inte äger, när man inte ärver, när man inte kan välja. Kan man vitalisera och tillhöra landskapet där man står? Där man bara hamnar? Vilka möjligheter har vi marklösa bönder? Jag vågar nog tro att det finns långt mycket fler möjligheter än man kan ana.

Efter ett tag så gick vi ut och kröp runt på knä i beteshagar, tog av oss skorna och stampade runt i gräset. Observerade och lyssnade. Vi sa bland annat att: ”Mossa har typ inga rötter och skapar inte så mycket mer liv. Mossa bildar som en skorpa på jorden som inte frön kan penetrera. Det behövs hovtramp för att tränga igenom denna skorpa och skapa liv.” Och att: ”Data kan vara bra, men övervärdera inte data. Data går ofta bara att samla på enkla objekt, vilken kan vara komplicerat men sällan komplext. Det finns mycket att hämta i en komplex känsla, också, tex i att gå barfota.” Vi kollade också in verktyget bal-bete för att sprida frön, tramp och bajs runt om i landskapet även vintertid. Traktorn är en utgift, betesdjur är en inkomst. Vi pratade även om levande stolp och att spara träd i kanterna för att slippa beställa gift-impregnerade stolpar från någon annanstans som ändå ruttnar bort och behöver fraktas, bäras, spettas, bytas ut. De små sakerna adderar arbete och är lixom skillnaden på om man kommer orka eller inte.

1+1=betesdjur.

Vi lyssnade inte bara på gräs utan avslutade dagen på gården med att även lyssna på varandra. I par så gick vi långsamt snett bakom varandra och höll monolog i 5 minuter kring ämnet: ”Vad ska jag ägna mitt liv åt” Givande. Tårar och skratt.

På kvällen så åt vi fjällko, kål och potatis och sedan åkte vi iväg till en fäbod och fick träffa dessa fjällkor som närt oss hela helgen. Jag bjöd på folköl till de som åkte i min bil och fick 5 av 5 chaufförs-stjärnor. På fäboden hann det bli mörkt. Vita fjällkor och röllika lyste i kvällen. Klockor runt halsarna ekade i tystnaden. Något ursprungligt väcktes, om man får vara den som är den (och det tänker jag vara), och det sved till bakom ögonen.

”Lojaliteten ligger i den framtida flocken, alla står på slaktlistan”

På kvällen tillbaka i lägergården satt vi uppe 4 st och tog en till öl med viskande stämning. Vi pratade inte om små saker.

Upp tidigt på morgonen, stök i köket och trötta kroppar. Kaffe och iväg igen.

Sista dagen åkte vi till ett halmbalshus på en liten gård. Där pratade vi om skogsbete, samarbete och att inte döpa en Facebook grupp till ”Omställare ortsnamn” utan istället ”Grannar byter tjänster ortsnamn”. Man ska inte skrämma bort folk.

Vi hade utcheckning, tacksamheten i gruppen var stor, många tårar. Jag checkade ut med det lite mer lättsamma; att jag hade åkt in till Ljusdal en snabbis dagen innan för att göra ärenden och gå på affärn. Att civilisationen slog som en smäll och att jag saknade den lilla bubblan direkt. Jag varnade dom för vad som komma skall.

Vi sa hejdå, vi ses, och for hem. Jag lyssnade på otroligt hög musik i bilen, log och kände mig fylld och trött. Nästa träff är i slutet av september.

Och svaret på alla frågor är att det beror på.

Btw, kommer du ihåg kursnamnet? Inte? Inte så viktigt. Tänk bara på det som en kurs i att bli punkbonde.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *