Då har vi hamnat där, vid födelsen av denna text; Vid begreppet vildmark och min smått svårsmälta rant som jag nu valt att exponentiellt föröka.
Det finns så många trådar här och det är stökigt i hjärnan, ofta. Aldrig antingen eller, alltid både och. Det är vissa tankar som inte hänger ihop, känns motbjudande, byter plats, behöver testas, beror på, tar slut. Jag är medvetet omedveten och oftast slår tankarna knut och blir stumma. Men jag kommer att föröka denna rant mot att nu skriva ett inlägg om miljörörelsen. Specifikt om naturskydd, naturturism och veganism. Detta är globala mega-trender och den gemensamma nämnaren är att folk, oftast unga, som engagerar sig i dessa rörelser bryr sig hårt och ofta letar efter alternativ till den värld vi lyckats hosta upp. Kraften är därför enorm och begreppen ligger mig och de runt mig nära.
Senaste åren har jag marinerats i lingot runt folk som bryr sig och på något vis finns ett behov hos mig att vända och vrida på tankar om detta. Lite osexigt är det ju att kritisera de rörelser som trots allt försöker, och ännu mer avtändande är att fastna i kritik istället för att utforska alternativ. Men, ska jag nu vara svårsmält så kan jag lika gärna vara det ordentligt.
Vissa dagar tror jag verkligen att det finns mer kraft att hämta här, att det finns blinda fläckar inom miljörörelsen vilket hindrar folk från de verkliga radikala gärningarna som man egentligen längtar efter. Läs: ”Vissa dagar”
Jag har blivit vuxen parallellt med dagens miljörörelse; klimatförändringar, förnyelsebar energi, naturreservat, nationalparker, klimatavtryck, naturskydd, elbilar, hållbarhetsfrågor, teknikinnovation, klimatkompensationer, djurrätt, naturvård, solceller, naturturism, flygskam, överbefolkning, ekosystemtjänster, naturresurser, sojamjölk, bambutandborstar, grön, grön, grön, hemester, laboratorium odlat kött, rewildling, omställning, koldioxidekvivalenter, surdegsbröd, källsortering, resursbrist, veganism, vertikala hydroponiska odlingstorn, skogsbad och ekologiska bananer.
De miljö-investeringar, miljö-satsningar och miljö-program som vi hör om i mediebruset på vägen mot ”den gröna omställningen” har alla gemensamt att de tar det fossila industriella tillväxtkomplexet förgivet och bygger lösningarna på det. (T.I.N.A. There is no alternative.) Här är det viktigt med förståelsen att ’naturen’ är ett problemområde som behöver lösas. Det kan kallas ekomodernism. Här finns stora delar av dagens miljörörelse. Retoriken är nobel och stundvis full av hopp: ”Hållbart, naturligt, eko, förnyelsebart, ekosystem, kompensation, mångfald… osv” Men allt inom ramen. Vi ska se till att denna civilisation kan upprätthålla sig själv till varje pris.
Märkvärt för civilisationer är just att de gör mer av samma som byggde upp dem när de väl håller på att kollapsa. ”Lösningarna blir en del av problemet.” Där, inom den bubblan ska vi va, å hålla på å moralisera arslet av varandra. Jag är skyldig. När jag blev arbetsduglig så var jag rätt säker på att det fanns rum där de coola kidzen höll till och jobbade på att lösa detta problem. ~Problemet med jordens undergång och sånt.~ Att med lite universitets-utbildningar och rätt jobb så kunde även jag hjälpa till. En halv mille senare i studieskulder så är jag inte lika säker på det.
Idag känner jag ett enormt motstånd till div. lösningar som presenteras och blir otroligt mörk om jag lägger min knappa kraft inom miljösatsningar eller liknande. Det är jobbigt att vara den (eller för all del att vara kring den) som är den och jag känner mig som en hoppets slaktare runt dessa kraftfulla personer som tok-jobbar för vad de tror på. ’Miljö och hållbarhet’. Nä, det går bara inte.
Vi behöver inget nytt program.
Jag är dock kluven om jag ska vara helt kompromisslös och alldeles tok-punk i detta eller ej. Synergieffekter existerar ju och någonstans så föds ju alltid fjärilen inom puppan. Men vad är det ens för utopi-fjärils-liknelse? Vad är det jag är medvetet omedveten om här? Har jag inte gett upp de naiva tankarna än? Jag gillar väll inte ens dom som strävar efter utopi? Kanske drar jag för skarpa gränser? Mest troligt. Detta perspektiv kanske förändras hos mig, jag vet inte. Men en tanke som jag eftersträvar att leva efter idag är att; i största möjliga mån, stå på 2 olika ben. Att inse att jag behöver ha ett ben inom systemet; lönejobba, handla på coop, betala räkningar, följa regler, tanka bilen, skita i drickesvatten osv. Men att jag försöker ha det andra benet i ett utforskande om något annat. Något oberoende av marknaden, något utanför. Och för allt i världen inte blanda ihop dessa. Inte försöka greenwasha nån najs idé som trots allt tog sig fram. Inte göra om folk kring mig till kunder och inte skratta eller gratta på rätt ställen.
Ta vilket skitjobb som helst som dränerar dig så lite som möjligt, betala hyran, köp falukorv eller sojafärs och gå på företagsfesten, men se till att kraften du har kvar (om du har privilegiet att ha någon) kan användas för att utforska och bygga fristäder och alternativ bortom.
Vi är alla barn av vår tid och det är aldrig folk jag känner motstånd till.
Dagens miljörörelse har vaggats in i en koldioxid-fundamentalism där varje individ skall sänka sina egna utsläpp och stirra sig blind på siffror. ”Minska ditt klimatavtryck” heter det. Kalkylatorerna för att räkna våra koldioxidekvivalenter är framtagna av fossilindustrin för att slussa oss rätt. Industrin förser oss med ’hållbara’ varor och tjänster för att vi ska kunna handla i linje med detta. Konsumentmakt kallar dom det. Det finns inget som är så ointressant som att prata om individuella konsumtionsval baserat på individuella möjligheter inom en kapitalistisk kontext.
Många traditionella levnadssätt, anpassade och beroende av landskapen, visar utsläpps-toppar i protokollen. Folk kan inte tävla i effektivitet med industrin när man ritar komplicerade siffror på papper i en komplex värld.
Miljörörelsen bygger ofta de individuella valen på skam; köttskam, bilskam, flygskam. Detta känner du igen. Det är en effektiv retorik kring kulturvarelser vars högsta önskan och driv är att tillhöra, bli bekräftade och ingå i grupp. Allt snack om att vi ska sluta, minska, avstå, minimera, kontrollera, skämmas; föder lätt tankar om att människan är destruktiv, ond och girig till sin natur. Att människan är likt cancer och bör begränsas. Som sociala kulturvarelser blir berättelserna vi skapar kring oss vår sanning. Underskatta inte berättelserna.
Många känner såklart att det är något som inte stämmer, något känns fel, trots alla sagda privilegier. Vi lever inte i en värld som våra kroppar förväntar sig. Vi som varelser är inte skapta för att kunna hantera sorgen av att allt dör. Vi är vana vid att kunna ta en viss kontinuitet för given. Vi är cykliska, rytmiska, relationella, kroppsliga varelser helt beroende av landskapen. Vi kan sörja att en vän dör, men inte allt. Det finns inget sätt att bära den sorgen. Därför är vi så sjukt sårbara.
Det är inte så konstigt att man söker sig till sammanhang som riktar och bekräftar ens hat, rädsla och missnöje. Denna hopplöshet. Det kan kännas farligt, otäckt och obekvämt att tala i dessa termer. Visst är det obehagligt när man träffar nån med så mycket hat och övertygelser trots sina privilegier. Att hata etablissemanget känns som starten på samtliga otäcka historiska händelser. Berättelser sprungna ur hat brukar inte formas jättehärligt och bygger ofta på konstruerade motsatser för sitt utlopp. I denna kontext och retoriska sfär(skam, kontroll, överbefolkning) kan vi ju referera till ’Ekofascism’ lr ’grön/eko-nationalism’ tex. Den gemensamma nämnaren är ett genuint bry med ett hat som söker riktning. Det är riktningen av hatet som skiljer de aktiva handlingarna som kommer där efter. Det är lätt att känna sig som ett offer inför sin situation. Det är så mycket vi inte kan styra över och man hamnar där man hamnar.
”Vi kan aldrig förstå våran kultur om vi inte lyssnar på de som blir marginaliserade av den.”
I fullständig panik, bry, i känslan av att vi inte har tid, så är vi ofta beredda att ge upp långsamma demokratiska processer bara för att NÅGON ska göra NÅGOT åt ALLT. (Se tex coronapandemin). Vi välkomnar en ännu större centralisering och kontroll som omfamnar allomfattande beslut kring ’hållbarhet’. Detta är växande inom dagens miljörörelse.
Vi vill heller inte ha revolution. Revolution har historiskt sett lämnat oss i kaos vilket snabbt ersätts av ett nytt liknande system av än mer kontroll. Kanske vill vi ha något som mer liknar en fermentering som tar tid? Alternativen behöver kanske få bubbla på, puttra, testas, hållas på marknivå, hos folket, i gräset, nära och överallt, så att vi kan kliva från ena benet till det andra. Örat mot marken. Tippa långsamt. Ställa-Om.
Reträtt.
Underskatta inte berättelserna.
Att erkänna hopplösheten kan öppna helt andra dörrar. Se; Aktivt Hopp.
En annan sak som miljörörelsen ofta hejar på är konservering/skydd av land och skapandet av reservat. Ett mål som finns idag, är att 30% av ’naturen’ ska konserveras/göras till reservat/skyddas till år 2030 och 50% till år 2050. Det är svårt att inte heja på detta. Wwf’s arbete med att ställa undan och rädda ’natur’ och alla härliga sagor med mys Attenborough om den rena, orörda naturen som är så otroligt romantisk i frånvaro av människan. Hur kan detta någonsin vara problematiskt?!
För att kunna rättfärdiga exploatering och kolonisering är tanken om vildmark en förutsättning. ’Naturen’ ska vara vild och orörd, vilket i direkt översättning betyder: utan folk. Tanken om att folk är separerade från landskapen och att människan är ond och girig till sin natur och därför behöver ’naturen’ skyddas.
Världens första nationalpark, Yellowstone i USA, grundades för 150 år sedan. De folk som levt och levde där ansågs inte förstå eller ha förmågan att bevara landskapet och fördrevs med våld därifrån. Ni kan historien. Detta för att kunna skapa en orörd vildmark efter västerländska ideal. Efter detta har nationalparkernas utbredning och div. bevaringsarbete följt samma spår runt om i världen. Idag har vi skapat ca 10 000 nationalparker och till 2050 förväntas alltså 50% av jordens yta bestå av kontrollerade reservat och skyddade zoner. Skyddat från folk alltså. En olustig vision som många har.
Här grundas även naturturism. Vita personens sätt att relatera till ’naturen’ genom turism, rekreation, backpacking och bidrag. Vandringskängor, tält, trails och fadder till nått bevarande miljöprojekt. Detta är ofta det enda sättet som ’kontakt med naturen’ presenteras för oss där vi på något vis i alla fall kan få beskåda det vi egentligen tillhör likt ett backdrop på avstånd. Det får gärna vara maxat med storslagna vyer när vi väl är på besök. Lite som den uppbyggda spänningen och passionen i en destruktiv förälskelse.
Stora organisationer gör stora pengar på detta konserveringsarbete. Det är enorma vinstdrivande företag/org som folk frivilligt donerar pengar till i brist på annat. Naturreservat verkar ofta i klimatkrisens namn där bevarandet av ekosystem och skydd av arter sägs stå högt på agendan. Visst känns det nobelt? Förstå så krångligt och paradoxalt. Och vi vill ju skydda skogen, och allt, såklart. Naturreservat är då en direkt lösning som presenteras för oss. Problemet är att landskapet bara byter företagsägare och hamnar ännu längre bort från folket. Detta är nyanserat, men att det späder på narrativet och myten om människans separation till ’naturen’ är det inget tvivel om. Texter om detta är ofta skrivet på ren akademiska och därför odemokratiska, narrativet förändras inte då perspektiven blir få. Grön-stämplad neokolonialism i klimatet och omställningens namn. Mer av samma.
Detta ser vi goda exempel på i tex länder i Afrika där vi, efter västerländska ideal, måste på något vis ta hand om, förvalta och appropriera det vi ser. En elefant, ett lejon eller en apa ska antingen kramas, fotas, klappas, has i bur, göras till tamdjur eller hes i reservat. Bönder och jägare som i generationer varit beroende av elefanten för sin överlevnad/mat anses nu vårdslösa som dödar den, så vi ska skydda djuren och ’naturen’. Om inte dessa bönder och jägare nu går med på att vara guider i reservaten och bli beroende av rika turister istället för elefanten, så kategoriserar vi dem som tjuvjägare. Fy fan va vidrigt. Känner du det?
Är man beroende av något för sin överlevnad, så är man ansvarig för dess fortlevnad. Vare sig det gäller en elefant eller en rik turist. Naturlag right there.
”’Ursprungsfolk’ utgör 6% av världens befolkning, de förvaltar 25% av landytan och dessa områden hyser största delen av världens biologiska mångfald.” Vissa säger 80%. Hur man ens kan räkna på det kan ifrågasättas. Men det är onekligen en intressant berättelse.
Och sen var det ju det där med ko-pruttar i klimatkalkylen då. En av våra stora mega-trender: Veganismen.
Runt en lägereld med en grupp vänner förra sommaren så frågare en kompis som inte äter kött gruppen; ”Vad är det som är så provocerande med veganism egentligen..?” Jag vågade inte svara, jag är alldeles för grupp-kåt för att orsaka så pass dålig stämning vid ett så mysigt tillfälle, ingen annan i gruppen svarade heller. Det rann bara ut i sanden.
Vilken tur att jag har skapat mig en alldeles egen åsiktskorridor här och nu kan svara på vad som är så provocerande med veganismen i monolog utan motstånd. Smek mitt ego.
För lite kontext: Jag är uppvuxen i veganismens stad och den kulturella kontexten jag befinner mig i äter endast kött i smyg. Normen är att vara så kallat plant based. Jag har också varit aktiv inom Djurens Rätt i hela mitt liv, så jag är smärtsamt insatt i konflikterna och retoriken. Den som vet, den vet. Den gemensamma nämnaren kring ’veganen’ och ’djurrättsaktivisten’ brukar vara just att man bryr sig. I min kontext idag är jag hon som föder upp gulliga djur och dödar och äter dom, men är accepterad ändå. Jag älskar alla mina veganer djupt för detta. Det rekommenderas att närma sig folk som inte bara bekräftar din egen världsbild.
Det känns lite traggligt och tröttsamt att ta upp det dock. Konflikten kring rätt och fel känns ostimulerande. Kritiken mot veganismen blir ofta lika förenklad som den själv. Det är ju inte ’veganen’ eller valet att inte äta kött i sig som är grejen, utan hur retoriken förs i en megatrend och vad som kommer därav. Men, jag blir ändå lite förvånad, trots att jag är över 30 år nu, hur sällan jag möter någon som delar mina tankar kring detta. Det ÄR fortfarande en grej och många refererar till veganism som det rätta valet att göra idag om du bryr dig, vill göra rätt och vill gott. Så jag tar ändå en ansats. Traggligt och tröttsamt eller ej.
Det finns en myt om att: Om man köper veganska alternativ så bidrar man inte till död eller djurindustri. En annan myt är att: Den plant-baserade industrin är effektiv och kan föda alla människor på jorden. Detta går i linje med industrins intressen kring konsumentmakt. Den plant baserade industrin tjänar storkovan på att värdera och surfa på din godhet. Perverst.
Veganism bygger på starka värderingar om vad som är rätt och fel, det lever upp till den -ism det är. Att om du bara äter veganskt så gör du dig inte skyldig till mord varken på individ eller på planet. Vilket paralyserar brydda ungdomar som måste greppa efter något för att kunna andas. Det blir till en stark värdegrund. Det blir en identitet att vara vegan och identitet är en otroligt starkt drivkraft. Det blir lätt till en ideologisk kamp mot det animaliska som behöver försvaras till varje pris. Det föder även motsatsen och ett vi och dom har skapas. I en sådan förenklad världsbild ryms inga nyanser eller frågor och det gör att individen inte vågar söka vidare information av rädslan för utvisning. Köttskam. 1-0 till eTablisSemAnGeT.
Så, svaret då, veganismens mest provocerande sida är att industrin använder din godhet och välvilja till att rättfärdiga ett fortsatt storskaligt centraliserat tillväxtbaserat industriellt jordbruk långt bort från dig och landskapet du tillhör.
Något annat som är provocerande med veganismen som ideologi är, likt myten om evig tillväxt, att den så konkret reproducerar en dödsförnekande världsbild. Det finns en idé kring att du kan äta utan död, att du kan leva utan död, att det är ett val du kan göra. Vilket alienerar oss från ’naturen’ och då såklart även oss själva och varandra. Industriell plantbaserad kost gör sig såklart lika beroende av allt skit som köttindustrin gör. Hela biotoper, ekosystem och gulliga djur ödeläggs lika hårt åt båda håll. Hälften av all pantbaserad industriellt jordbruk odlar grödor i monokultur för att kunna kvävegödsla den andra halvan i frånvaro av djurens bajs. Och när vi slutar frenetiskt jucka ut fossil energi ur jordens inre behövs ännu mer sånt. Detta går inte att konsument-välja sig bort ifrån. Av djurindustrin får man iaf gödsel och slaktavfall som ekologisk odling är beroende av vilket de individer med större ekonomiska möjligheter kan skona sig vid med en fräsch eko-stämpel i pannan. Nä, det håller inte. Sojabiff och falukorv från affärn är samma lika. Vad gör en civilisation i kollaps? Jo, mer av samma.
Jag har en vän som har ätit kött med mig en gång när vi var själva. Jag lovade att aldrig outa dennes syndiga handling inför vårat gemensamma sammanhang. Detta är en av de finaste och mest drabbande ögonblicken i mitt liv.
”All life is fed by death”
Att död inte är något jag kan skydda mig från och att landskapet jag tillhör behöver att jag äter kött från gräsätande djur, var ett av de mest obehagliga insikterna som kommit min väg. Det betyder ju att jag antingen lever separerad inför döden eller att jag ställer mig som ansvarig inför den. Om jag kan ta ansvar, svara an, så behöver jag alltså närma mig döden där jag står, annars händer den någon annanstans. NEJ så obehagligt! Jag vill lika ogärna döda gulliga djur som du ogärna vill döda gulliga djur.
Vi har alltid levt nära döden. Aldrig varit så separerade från den som nu. Allt i linje med evig tillväxt och teknokraters raketer som gärna ska penetrera bortom kroppsliga gränser. Det är sorgligt att så många av oss är så rädda för något som är över lika fort som en orgasm. Att dö. Vissa säger att du aldrig riktigt kan leva om du inte närmar dig döden. Och ja, livet är ju som en utdragen kompostering. Att leva är verkligen att dö.
Att konkret döda ett djur du skall äta innebär att du behöver sätta något obekvämt framför ditt ego. Det är otroligt obehagligt, obekvämt och ovant att avliva om du vuxit upp separerad från det. Själv gråter jag varje gång, har fullt adrenalinpåslag och känner stort motstånd. Det är verkligen inte att erövra, det är att delta. Ett perspektiv är att om du tar ett liv så har du ett ansvar att leva av den energin. Sorg och tacksamhet är systrar. Hopplösheten; nyp dig i stjärten.
Livet vill leva och livet äter sig själv.
”För att ett träd ska leva så måste någon dö vid dess fot.”
Det enda som går att rättfärdiga kring mat är att mat ska ätas från komplexa ekosystem från det landskap du har relation till och tillhör. Vilket ingen av oss kan. Men där ingår död, andra, du, djur, jord, bajs, sol, den, liv och växter. Det spelar sedan ingen roll vad du äter efter denna insikt. Det som spelar roll är de berättelser du rättfärdigar det med eller ej.
Underskatta inte berättelserna.
”Bästa stället att förvara mat, är i din väns mage.”
”We must unhumanise our views a little, and become confident As the rock and ocean that we were made from.”
1. We live in a time of social, economic and ecological unravelling. All around us are signs that our whole way of living is already passing into history. We will face this reality honestly and learn how to live with it.
2. We reject the faith which holds that the converging crises of our times can be reduced to a set of ‘problems’ in need of technological or political ‘solutions’.
3. We believe that the roots of these crises lie in the stories we have been telling ourselves. We intend to challenge the stories which underpin our civilisation: the myth of progress, the myth of human centrality, and the myth of our separation from ‘nature’. These myths are more dangerous for the fact that we have forgotten they are myths.
4. We will reassert the role of storytelling as more than mere entertainment. It is through stories that we weave reality.
5. Humans are not the point and purpose of the planet. Our art will begin with the attempt to step outside the human bubble. By careful attention, we will reengage with the non-human world.
6. We will celebrate writing and art which is grounded in a sense of place and of time. Our literature has been dominated for too long by those who inhabit the cosmopolitan citadels.
7. We will not lose ourselves in the elaboration of theories or ideologies. Our words will be elemental. We write with dirt under our fingernails.
8. The end of the world as we know it is not the end of the world full stop. Together, we will find the hope beyond hope, the paths which lead to the unknown world ahead of us.
Jag skrev ett stycke i vintras om begreppet ”Vildmark” i detta inlägg: Kraft, Rörelse och Aktivt hopp; en omställningsberättelse i begreppsform. Det var ett stycke som jag planerade att radera efter begränsad tids exponering för att slippa känslan av att blotta en svårsmält version av mig själv ute i etern. Det är delvis plågsamt att synas och höras i massan av åsikter som upprätthålls av surrande serverhallar. Men det är också stundvis helt frenetiskt motiverande och stimulerande att läsa och skriva text från folk och till folk. Så istället för att radera stycket så har jag beslutat att ta fasta i den svårsmälta versionen och exponentiellt föröka den istället. Jag är för gammal nu för att inte tillåta mig själv att stundvis göra helt frenetiskt motiverande och stimulerande saker.
I detta beslut kring exponentiell tillväxt i min privata åsiktskorridor har jag tagit till mig mitt livs första manifesto. Japp, så pass svårsmält snackar vi. Som ponnypunkare måste man leva upp till sitt rykte.
”Säg det som du ser det.”
Så, hur ofta tänker du på Romarriket?
Det här vet ni, men vi tar det igen lite snabbt; För ca 10 000 år sedan i runda slängar så sägs det att människan började att jordbruka och blev allt mer bofasta i vissa delar av världen. Vissa hävdar att det var vetet som domesticerade oss. Detta sägs då ha möjliggjort för civilisation för ca 5-6000 år sedan (baserat på koloniala kriterier då). Iom att mat då kunde odlas i överskott och förvaras så kunde mat således vaktas och försvaras. Det skapade grogrund för ordning, kontroll och hierarkiska system. En kornbod är het gröt minst sagt.
För att få kraft till en storskalig, centraliserad civilisation så behövs energi, aka: arbetskraft/slavar. Därför måste folk kulturellt homogeniseras och kategoriseras. Detta görs systematiskt via utbildning, skatt, vägar och städer. Att skilja folk från sina landskap och traditionella levnadssätt dämpar förmågan till uppror och lokal självorganisering. ”En nation – ett folk” är ett viktigt budskap för att upprätthålla systemet. Detta är genomarbetade strategier och metoder för vår civilisation.
Människan, som ju är en social kulturvarelse, berättar berättelser. Människan är helt fantastisk; vi kan skapa en berättelse, ge den mening och leva efter dess sanning. Idag lever de flesta av oss efter myter som tillexempel; myten om framsteg och utveckling. Myten om att: T.I.N.A. (There is no alternative) vilket till stor del upprätthåller det kapitalistiska systemet. Den konstruerade motsatsen mellan människa och det vi kallar ’natur’. Idén om ägande, människans överlägsenhet och att landskapet tillhör oss. Myten om att människan är destruktiv till sin natur. Myten om att fred är frånvaro av krig*. Eller myten om att vi lever i ständig brist och därför måste vi bunkra och slåss om knappa resurser. Känslan av brist skapar rädsla. Rädda människor är lättare att göra beroende, det skapar lojala medborgare. Krig och exploatering av både land och folk är förstås en förutsättning för att upprätthålla allas vår civilisation.
* ”Den romerska freden” som du säkert hört talas om varade i 200 år. Då var vi alltså så himla duktiga på civilisation, slaveri och kontroll att ingen kunde göra uppror! Och som allas vår Augustus då sade: ”Jag gav världen fred.” Freds-begreppet är aningen snävt kan man ju ändå få tycka.
Religion är såklart också en stor grej om man ska snacka civilisation. Filosofen Jonna Bornemark pratar ofta om att själva begreppet religion dock blir skevt. Att det blir laddat iom att det separerar filosofiska tankar och kategoriserar dem. Religiösa tänkare är ju ba filosofer. Människan, som ju skapar mening genom berättelser, behöver något som är större än oss själva. Men iom denna uppdelning (religiös/filosof) så kan endast religiöst folk ägna sig åt praktiker som tex bön, samtal, predikan, gemenskap utanför lönejobbet, ceremonier osv. Detta är praktiker som vi alla behöver för mening. Sverige sägs vara jordens mest sekulariserade land.
Vi lider av en andlig bristsjukdom.
Egentligen borde vi alltså, när vi träffar nån från grannbyn fråga: ”Vilken Gud tror ni på här då?” och ta förgivet att berättelsen ser olika ut vars man än kommer. Men ja, homogeniseringen är en förutsättning, det kristna projektet gav medvind, ännu bättre är om du idag som aktiv ateist med vetenskap och fakta kan bevisa hur orationellt det här med tro är, för då kan centrum vara individen, och det är så himla meningslöst så då blir du missnöjd och då har man skapat en konsument som måste lönejobba och internet-shoppa sig till mening!!
Förlåt. Nyanser sa vi ja. Vi fortsätter.
Men! Att det fanns komplexa organiserade samhällssystem långt innan, och parallellt med, de koloniala civilisationerna är dock tydligt. Vissa hävdar även att jordbruket fått hårdare anklagelser än förtjänat när det kommer till att bära den smått osmickrande civilisations-skulden.
Så, vars ska man ens börja hata? Kanske är det skatter, eller varför inte städer, religioner, vete, Trump, varandra eller pengar vi ska hata på? Kanske på mänskligheten som helhet eller ba självet? Höger eller vänster?! Som ponnypunkare har jag provat hata det mesta.
Tyvärr ska man ju ständigt behöva ha flera bollar i luften samtidigt. Det brukar ju vara rätt ointressant när man letar efter en separat del att skylla på i en så genomkletig massa. Intressanta saker är ofta paradoxala och enerverat nyanserade och kan sällan ses eller förstås som separata ting. Allt relaterar kors och tvärt och det är typ aldrig antingen eller och typ jämt både och. Frust! Civilisationer är inte alltid ovälkommet. Och ofta formas det smygande och kanske till och med ganska oskyldigt.
”All verklig förändring börjar med en reträtt.”
Så, kanske att ett riktat och siktat hat är bortkastad kraft?
Storskaliga, centraliserade civilisationer har, historiskt sett, alltid kollapsat. Lite cancerogent sådär. Det tycks ligga i dess natur. Folk i utkanterna, som haft tillgång till sina landskap har då överlevt och/eller återvänt. På svåråtkomliga platser har viss kulturell diversitet levt vidare. Idag är de allra flesta av oss praktiskt helt skilda från landskapen, trots vårat beroende av. Det finns nästan inga svåråtkomliga platser kvar. Vi har alltså inget att återvända till. Lidelsen förväntas därför bli enorm.
”The end of the world as we know it, is not the end of the world.”
En sådan svåråtkomlig plats, där vissa minnen och arv av kulturell diversitet finns än idag, är just här i norra Svearike. Jag är från en skogssamisk släkt som framgångsrikt försvenskats och homogeniserats, men relativt sent ändå. Så himla kallt i Åsele ju. Palla fara dit.
Ni kan historien; Herr Von Linné och gänget gav sig ut på kolonialt uppdrag i norden i vetenskapens namn. Fjällsamerna kategoriserades och blev ett exotifierat urfolk och tanken om att ”lapp skall vara lapp” blev etablerat genom rasbiologiska och koloniala perspektiv. Ett uttryck som alltså användes av myndigheter och rasbiologer för att rättfärdiga vad som var en äkta same. En same fick inte bygga hus, de skulle bo i kåtor, ha renar, inte vara bofasta, få begränsad utbildning för att inte skämma deras ”natur-väsen”. I sann civilisationsanda så möblerade man om, drog gränser och flyttade på folk för att de skulle passa som Svearikes maskot. Vårat urfolk. Samerna. Ett nomadiskt folk med ren till fjälls med charmig tofs på huvä.
Att samer ser sig som ett enat folk med gemensam identitet är ett otroligt modernt påfund. Typ 100 år på nacken ba. Detta för att kunna enas i att stå emot kolonialt förtryck. Man har förstås levt i mångfald och idag tvingats enas i motstånd. Ordet ”sámi” med flera varianter beroende på språk kan betyda typ människa, är besläktat med det baltiska ordet ”zeme” som betyder jord/land.
Olika folk i norden, precis som resten av världen, har såklart samarbetat och levt på en mångfald av olika vis. Vissa var bofasta, vissa byggde hus, vissa var bönder, vissa nomader, vissa renskötare, vissa fiskare och vissa inte – beroende av varandra och av landskapet de tillhör. En ’skogssame’ var ofta en onaturlig hybrid mellan bofast och nomad. De passade inte riktigt in i ramen för att ”lapp skall vara lapp” och obehagligt svår att skatta. De skulle assimileras in i majoritetsbefolkningen, som det så fint heter. Detta löste man genom att instifta Lappskatteland och så småning om överta landskapet helt och många samer blev inskrivna som nybyggare som enda möjlighet till att säkra sitt hem. Med hjälp av byråkrati och centraliserade civilisationers genomarbetade strategier så gjordes detta otroligt effektivt för inte alls länge sedan.
”There is no one right way to live” – Ishmael
”Resiliens finns i diversitet”, om vi ska slänga oss med sånna fraser. ”Samma skit ruttnar fortast” helt enkelt. Där har du en naturlag.
Min släkt bor än idag i detta ’Lappskatteland’, i samma nybyggen, och här står jag nu i samma landskap. Jag har alltså vuxit upp med en känsla av att jag tillhör ett landskap, i teorin. I praktiken är jag helt assimilerad, precis som du.
Perspektiv: Ibland behöver man prata det språk vi kan. Så här kommer lite nummer för begripliggörande: De myter som de flesta av oss lever efter idag (finslipade under Upplysningen ish) har varat 0.3% av mänsklighetens historia. Resterande 99,7 % var alltså något annat. Kolla på dom siffrorna igen. Vi kan verkligen berätta andra berättelser.
Berättelser. Kanske kan den där hat-kraften ni vet, riktas och siktas hitåt? Det är nu det blir intressant. Gnägg!
Manifestet börjar med en blank sida där endast ordet: ”Uncivilisation” står skrivet. Sedan följer 8 principer. Manifestet har skapats genom en litterär och allmänt konstnärlig rörelse som har kittlat mig länge. Jag är dock alltid grund-skeptisk till ideologier och övertygelser då allt ju är så satans både och hela tiden och sällan antingen eller. Men jag försöker som sagt mjuka upp för naiv nyfikenhet i det enda liv man fick leva.
Att ha en dröm, forma en önskan, läsa ett manifest i dunkelt sken och dessutom skriva om det publikt utanför sin dagbok är i min kulturella kontext snudd på storhetsvansinne.
”Landskapet ropar inte efter vem som helst. Landskapet ropar efter den som vill höra till.”
Jag har i drygt 2 år velat skriva mer om den intensiva, fokuserade och noggrant inplanerade ”omställningsresa” som jag gjorde mellan år 2020-2022. Nu ändras ju saker ständigt och jag har senaste åren tyvärr utvecklat ett starkt motstånd mot sociala medier och sånt här *gör en gest mot skärmen*, så innan musten helt pyst ut tar jag nu en ansats.
Jag tog ledigt från lönejobb och flyttade runt i landet i husvagn för ett intensivt utforskande kring begreppet omställning efter en lika intensiv teoretisk smörjelse. Jag visste att det var komplext och jag sökte efter en riktning i det. Jag tog in otroligt mycket information på kort tid och är väl medveten om lyxen i att kunna göra en liknande djupdykning, därför vill jag dela vad jag möttes av.
Bilderna i inlägget är från 2020-2022.
Bakgrund: Jag är priviligierad på alla sätt och har levt hela mitt liv utan motgångar. När jag blev såkallat vuxen typ 2010 så blev jag också otroligt cynisk. Föraktfull till och med. Äcklad? Ja, äcklad. Det händer nog de flesta i den åldern men man är för självupptagen för att se det hos andra. Allt kändes så satans ytligt. Att växa upp var som att existera i en masspsykos. Vadå Columbus, stringtrosa och mineral-foundation?
Jaha. Vad gör man av detta själväckel då utöver att projicera den på sin omgivning, självömka och sprida hat och misstro?
Här nånstans var jag i stånd med att utbilda mig. Ungefär samtidigt som man fick höra om jordens undergång du vet? Det var ju lite magstarkt men man fattade ju ändå att det typ inte var jättesoft med den saken. Vi blev veganer, woke och slutade köpa plastpåse på Ica. Jag gick konstskola, designkurser och läste Kulturanalys (typ antropologi fast fräscht) på universitetet. Med den givna förståelsen att typ allt är en konstruktion och att människan som kulturvarelse aktivt och passivt reproducerar en konstruerad verklighet baserat på fakkin berättelser/narrativ så svartnade det. ”VA FAN ÄR DET HÄR? Vet alla om detta? Är jag bara sen på bollen? Här sitter jag på mitt priviligierade passiva arsle och reproducerar och återskapar skit som en nyttig idiot i ett sjukt system?” (Möjligtvis drabbad av övermod men det var iaf något). Jag hoppade av universitetet bums. (Inte för att det inte går att vara aktiv inom institutioner, utan för att jag var lite väl sen på bollen aka inte jättesmart.)
Tillsammans med andra på samma sätt krisdrabbade priviligierade människor (nya föräldrar, utbrända kvinnor, pandemi omskakade, preppers, hipsters, aktivister, sommaren 2018 upprörda, allmänt vilsna och senare också förskräckta Ukraina åskådare) så sökte även jag till folkhögskola 2020-2022. Kurser i omställning där alternativ till aktivt kulturskapande utforskades och presenterades bortom tillväxthysteri, rysk naturgas, business as usual och ekologiska bananer. Vissa hävdar kritiskt att det är en otroligt vit-överklass-företeelse att ägna sig åt omställning på det här sättet. Jag har aldrig förstått kritiken riktigt? Klart det är?
Det problematiska som kritiken kanske dels vill belysa är dock om omställningen blir en karantän för vissa till att köpa sig loss från ansvar och mys-odla i något nybyggt ekohus på en alldeles för dyr tomt. Jag kallar det cottage-porn och kan hålla med om att det är perverst. Eller när omställare i väst återigen görs till pionjärer som seglar de sju haven. Den gröna omställningen. Den kanske vi ska kalla neokolonialism? Där nånstans.
Miljörörelsen är likt en förälder till många omställare. Kritik mot miljörörelsen är att ”klimatkrisen” ofta behandlas som någon slags isolerad händelse bortom Columbus lixom. ”Köp ekologiska bananer, cykla till jobbet och bli vegan bara så ska du få guldstjärna.” Vissa anklagar miljörörelsen för koldioxid-fundamentalism. Att ”klimatet” bara är ett problem som ligger en vetenskaplig lösning bort från att kunna kluras ut. Vilket kan skapa en bitter smak av arrogans. En annan kritik mot miljörörelsen är att retoriken ofta handlar om att vi ska sluta med saker inom systemet, snarare än att börja med annat, utanför systemet. Den, miljörörelsen, är förhållandevis feg, naiv och inställsam, tycker vissa. Jag sökte riktning.
Omställningsrörelsen, så som jag mötte den, kände till kritiken och jobbade aktivt med att bredda perspektivet. Detta gjorde mig nyfiken.
Det är sällan svårt att förstå att det vi kallar ”klimatkrisen” är ett symptom på en kultur och dess myter. Det kan tyckas självklart men det är ett perspektiv som behöver mer utrymme för att möta snacket i den gröna omställningen och all teknik-optimism som idag råder. Vi behöver därför även röra oss bortom vetenskapens mätbara språk kring mål och medel för att möta detta. Därför har jag sällan varit intresserad av miljöfrågor, innovationer, hållbarhet eller typ teknikutveckling och allt vad miljöhjältar nu håller på med inom ramen för rådande system. För att den så kallade ”klimatkrisen” ska kunna mötas så behövs ett helt ogripbart omtag.
Rent krasst: Det var lixom inte bra ens innan vi visste att jorden dessutom skulle gå under.
Folk är anpassningsbara, och tack och lov inte destruktiva till sin natur. Vi har bara anpassat oss till en destruktiv kultur. Det intressanta har därför alltid legat i folkrörelse. Det är i folkrörelser som myter och normer kan utmanas och nya berättelser kan berättas.
Men vadå folk?, det kan tyckas låta tok-antropocentriskt. Vi pratar ju miljöproblem här! För: Andra arter då? Och kampen om naturens egenvärde? osv. Men en sådan fortsatt konstruerad motsats av människa/natur är ju inte särskilt najs. Om vi skulle begripa vårat beroende av det vi kallar ’natur’ så skulle allt se väldigt annorlunda ut kring greppet vi nu behöver ta kring det vi kallar ”klimatkris”. Detta är så självklart i många andra kulturer så det är otroligt pinsamt att ens prata om det såhär.
Som i historien om Nausicaä i ett av Studio Ghiblies verk: Där klimatet för människans fortlevnad gått under men ändå hålls uppe av en fet teknisk kontrollbas. Nausicaä är så djupt förälskad i livet så hon *spoiler* förstör hela kontrollbasen även om det innebär att människan går under med den. Iom att det är skillnad på att leva livet som en del av det och på att leva livet som en del av kontrollen av det.
Jag vet, det är otroligt problematiskt och kontroversiellt. Men det är också en berättelse.
Med andra ord: Blir inte omställningen till en fråga där vi förstår våran roll i, påverkan på och beroende av det vi kallar ’natur’ och då också varandra så kan omställningen ta sig i arslet. Va som Nausicaä.
Kruxet: Vi har ju dock inte tid till något storslaget globalt utopiskt systemskifte än om det kan få ligga i dröm-pipan. Utopiers strävan kan även dem diskuteras. Det ligger i civilisationers historiska naturlag att kollapsa och återupptas.
Många hävdar att perspektivet ”on-grid/inom” är otroligt viktigt OCKSÅ. Att använda de medel och system vi redan har och försöka trassla i dem så gott det går med det språk vi kan. Detta perspektiv känner jag själv motstånd till då en stor del av mig vill vara helt kompromisslös och alldeles tok-punk, men jag jobbar ständigt med att pressa fram nyanser. Synergi-effekter existerar.
Tillbaka till folkhögskolan: Vi fick besöka otaliga platser, personer och grupper som redan har lagt massa tid att tänka på och prova andra alternativ att ta sig an livet. Alla behöver inte uppfinna hjulet på nytt osv. De flesta tankar är ju faktiskt redan tänkta. Jag var dock väldigt rädd för att det skulle vara flummigt, hippie-nyandligt, verklighetsfrånvänt(vad det nu innebär), lite sån sektig stämning, övertygat folk och perspektivlöst.
Men att se en stereotypisk skogsarbetare, en skäggig äldre man med varselställ å hörselkåpor prata om skogen med respekt, rädsla, kärlek och sårbarhet med en motorsåg i hand var… oj, det var avgörande för mig. Att se vuxna människor bete sig efter mina teoretiska ideal var trippigt. Jag hamnade på platser där vuxna människor pratade i helt andra termer än vad jag annars hört. Dom agerade, med sina privilegier, på globala problem ur ett lokalt perspektiv. Lokal agens för global solidaritet. ”Glokalt”. Utan att förhärliga eller försöka måla upp det som en tillvaro utan motgångar och utmaningar.
Det var lixom underförstått att skiten sög. Ingen behövde hävda hur ohållbart/orättvist vi lever, att vi inte ska äta så mkt kött, flyga på semester eller köpa fast fashion. Det antogs att alla redan krånglat kring dessa förenklade deviser, att det var ointressant att hålla på att ständigt traggla om individuella val, konsumtion eller om man är höger eller vänster. Världen fick äntligen vara mer komplex än så. ”Vad-kan-vi-göra-istället?” Äntligen. Masspsykos-känslan var som bortblåst i dessa rum. Det var första gången som jag medvetet kom i kontakt med ”Gräva där du står-kulturen” ur ett omställnings-perspektiv. Som symptom på den andliga bristsjukdom vi lider av så var detta nära på en religiös upplevelse. Mina fördomar föll en efter en och det gjorde mig otroligt ödmjuk. Jag sänkte äntligen garden och välkomnade så jäkla mycket. Många kollektiva tårar föll i känslan av total gemenskap. Det får man unna sig ibland. Att gå från cynisk till tacksam utan att tappa känslan av att göra motstånd är en ödmjuk resa.
Jag kommer nu ganska torrt att presentera några av de begrepp/ideer som jag kom i kontakt med under dessa år. Jag kommer att beskriva och kommentera utifrån eget huvud och utifrån min förståelse och erfarenhet. Detta bör tydligt tydliggöras. Jag är en ponnypunkare. Inget annat. Jag kommer inte att fördjupa, bara vidröra, vilket kanske kan väcka intresse och nyfikenhet till vidare tankar och fördjupningar. Vi kör.
Dessa begrepp kommer jag att kommentera: Omställningsrörelsen, Behov, Cirkeln, Miljömaskuliniteter, TINA, Rotzon, Sociokrati, Nonviolent Communication (NVC), Individuellt eller politiskt ansvar?, Mer fest än protest, Aktivt hopp, Permakultur, Agroforestry/ Skogsträdgård, Regenerativt tänk, Klimatkompensation, Andelsjordbruk, Relationsmat, Reko-ringar, Matsuveränitet, Vildmark, Självförsörjning/ Samförsörjning, Beredskap/ Prepping, Entreprenörskap, Vad gör en ledare?, Eldsjälar, Bogemenskaper/ Cooperativ/ Hus på hjul/ Alternativa boenden/ ekobyar, JAK banken och Ekobanken, Visionsbygge/ Berättelser/ Konst, Ekofaschism, Vad fan ska JAG göra?!, Potatisupproret/ Potatisuppropet, Det goda livet, Naturlikt skogsbruk/ bondeskog/ Småskaligt skogsbruk/ plockhugget.
Omställningsrörelsen.
När jag först kom i kontakt med omställningsrörelsen så stötte jag på begrepp som: Inre omställning och Yttre omställning. Och dessa var ofta bollade mot: Individuell omställning och Kollektiv omställning. Det är svårt att tänka komplexa tankar och det är då lätt att vilja trösta sig med absoluta ställningstaganden/sanningar. Men med detta fler-rums perspektiv (yttre/inre, Individ/kollektiv) väcktes mitt intresse då en sådan utgångspunkt ofta blir mångbottnad och kanske kan motverka polariserande riktningar.
En yttre omställning och lösningar på praktiska utmaningar står alltid i relation till våran förmåga att samarbeta. Därför är den inre omställningen den stora utmaningen i en allt mer individualiserad värld med höga krav på gemensam agens. Antingen ställer vi om, eller så blir vi omställda.
Hur är det ens möjligt att prata om framtiden med nutidens ord?
”Transition network” växte fram i Storbritannien 2005. Den svenska motsvarigheten är föreningen ”Omställningsnätverket”.
Behov.
Den första utmaningen som kom som en smäll i ansiktet på mig var frågan om egentliga behov. För att ens kunna ta sig an nånting av det som komma skall så var det viktigt att ställa sig denna fråga om behov. Att utmana och ta reda på vilka dina egentliga behov är i en värld som är till stora delar byggd på att skapa behov och begär du egentligen inte har som sedan kan uppfyllas av konsumtion.
I grund-behoven så kan vi skapa kontakt och medkänsla. Vi behöver lära oss att sätta ord på och uttrycka behov för att kunna förstå oss själva och varandra i relation till platsen vi befinner oss. Detta är svårt och pågående och ändras i intensitet genom livet.
Cirkeln.
Att använda cirkeln som symbolik är sedan gammalt. Igen: Mycket av detta är så sjukt självklart i många kulturer så det är nästan för bajsnödigt att ens benämna det. Men modernt tänkande presenteras ofta som linjärt och ibland krävs det handfasta ting för att belysa invanda mönster som vore fruktbart att ifrågasätta och ompröva. Varje dag på folkhögskolan började och avslutades med in/ut-checkning i en fysisk cirkel. Detta för att skapa ett kollektivt medvetande. Och att träna på att både dela och lyssna. Att skapa förståelse i att båda behövs för fungerande demokrati. Här materialiserades cirkeln för mig. Det krävdes en fysisk form för att bli greppbart. Även Årshjulet applicerades otroligt konkret på livets alla bestyr för att kunna utforska livets händelser som cykler snarare än linjära förlopp. Detta leder mig torrt vidare till nästa punkt:
Miljömaskuliniteter.
Detta är ett av sätten att belysa just det linjära och det faktum att en grön omställning inte kommer bli annat än grön om inte det patriarkala ifrågasätts. En omställning kräver alltså en ny manlighet. Har man inte förstått att allt sånt här är konstruktioner, så även könsroller, och att det spiller över könsorganets gränser så kan detta vara svårgripbart. Det kan även vara svårt att få plats med ideer kring en ny manlighet då rummen för detta kan vara begränsade och till och med livsfarliga och vi alla reproducerar de patriarkala strukturerna ständigt. Många som identifierar sig/blivit identifierade i linje med det patriarkala hela livet har blivit kränkta och drabbade. Vi saknar och längtar efter en ny manlighet.
Ekomodernism där i mitten är alltså det vi uteslutande ser i politik och i medier idag och vad den Industriella Gröna Omställningen vi är påväg mot innefattar.
TINA (There Is No Alternativ)
Ett begrepp/narrativ som ofta används för att förklara den ekonomiska och politiska diskursen med nyliberalism och marknadsekonomi. ”Visst, det är inte felfritt men det finns inga andra alternativ och något annat skulle vara ännu sämre. Vi har redan provat socialism och kommunism och kommit fram till att detta är bäst i praktiken. Globalisering, konkurrens och frihandel är nödvändigt för att skapa välstånd och det är realistiskt att tänka: TINA.”
Detta diskuterades i omställningssammanhang med kritiken att det är en förenkling som döljer alternativ och gör folk passiva.
Rotzon.
På tal om linjära förlopp. Avlopp hörrni. Det här med att vi bryter näring till konstgödsel långt borta, fraktar det hit(där vi egentligen inte har någon brist), odlar på dopade, stressade jordar som eroderar och urlakas och övergöder vattendrag, sedan äter vi förhoppningsvis maten, skiter ut den i den lilla % dricksvatten vi har(!), det blandas med dagvatten med massa kemikalier, transporteras till något reningsverk, sen kör vi upp slammet till Norrlands vildmark(återkommer till detta med vildmark) å dumpar i nått hål. Linjärt. Bajs i sig själv är helt fantastiskt, dricksvatten lika så, blandar man dem har man skapat ett stort problem. Öppna ett ickevetande – detta är ur en kulturell tappning typ som att vi skulle gå runt och spy i varandras munnar och ba acceptera det. Tänk att det där egentligen bara är ett infrastrukturmisstag som vi kan lösa. Här kan jag iaf tillåta mig att förbli helt kompromisslös och alldeles tok-punk på en sak(skönt att få behålla nån typ utav heder). Vägra skita i dricksvatten.
Vi fick bekanta oss med Rotzoner som en lösning på detta. Och självklart olika metoder, erfarenheter och tankar om kompost och olika sätt att tänka cirkulärt när det kommer till näring. Läs mer om Rotzoner här.
Sociokrati.
Demokrati var minst sagt i focus och begreppet breddades ständigt till att bli något personligt utöver att rösta vart/4år. Vi kan inte fortsätta underordna oss för att slippa ansvar. Att förstå sig själv som en del av helheter var central. Sociokrati var en typ utav demokratisk form som användes på olika platser jag besökt. Kortfattat och abstrakt så bygger den på just cirklar/kretsar, på att bli hörd och på att se invändningar som meningsfulla möjligheter. Beslut tas där beslut berörs och man strävar efter samtycke men jobbar med en ”good enough for now and safe enough to try” tanke. Man väntar alltså inte på konsensus(enighet) utan förhåller sig dynamisk till beslut och återkopplar ofta för utvärdering. Det går undan, relativt sett.
Tanken är att vi behöver bygga en förståelse att vi inte nödvändigtvis behöver konsensus i detaljfrågor för att kunna samarbeta. Politiken fastnar ofta här och detta synsätt spiller även ofta över i andra grupper/ organisationer. Vi behöver inte vara homogena, älska varandra och vara helt eniga om allt med våra grannar/ grupper/ sammanhang för att kunna se värdet i att samarbeta kring gemensamma utmaningar.
Nonviolent Communication (NVC).
Förståelsen kring att konflikter kommer att öka ju mer samarbete som krävs och att hela dealen då behöver vara att kunna konflikthantera och inte motverka konflikt. Nonviolent Communication presenterades som ett sett att se på och träna på detta. NVC är baserat på just förståelsen av behov och kan hjälpa en konflikt att ta en annan riktning än destruktiv genom att fokusera på just behov och skapa empati. Vet man vad man har för egentliga behov så inser man hur SJUKT lika vi egentligen är och därför kan man lättare bemöta konflikt med medkänsla och empati. Otroligt sårbart då vi hela livet hört hur unika vi är och byggt hela vår identitet där efter.
Det bästa med denna metod är att man får gissa och kan få känna tyst empati (det är inte alltid att alla skriver upp sig på att ha en NVC alla dagar i veckan). Om någon är passivt aggressiv tillexempel så kan man med denna metod gissa vilket underliggande behov som skapar denna situation och kan därför bemöta med empati istället för att bli arg/kränkt. Detsamma gäller åt andra hållet. Att förstå att mina behov är viktiga och behöver mötas med medkänsla och empati och därför lära mig att kommunicera dem. Är inte detta bara sunt förnuft tänker ni? Jo, och ibland behöver det sättas i system.
Individuellt eller politiskt ansvar?
Detta var en ständig diskussion under dessa år/på dessa platser. Och det här är en viktig punkt, kanske den viktigaste som jag tar med mig utöver hur man bygger ett riktigt najs dass. Vems ansvar är det egentligen?
Att jag skriver ”det vi behöver göra” hela tiden som något självklart är inget jag själv bara tycker lite obehagligt sådär, utan det är något som människan har skrivit under på att faktiskt åstadkomma i div. avtal och mål världen över efter att ha lyssnat på forskare (och då med fokus på klimatförändringar, vilket är lite snävt iom att vi nog hinner slå ihjäl varandra och allt annat liv innan det sker). Låt mig bjuda in orkanen i luftslottet; Att nå målen är bortom allt hopp.
(Läs under rubriken Aktivt Hopp för att inte tappa det fullständigt). Man kan ju här försöka legitimera en icke-handling och fråga sig varför vi ens ska hålla på, men det tänker jag inte predika för, det får man ta med sig själv.
Blir man då rädd(vilket är rimligt) och är uppvuxen i en Disneyfierad värld vill man gärna ha en ond jävel att skylla på. Om vi nu ska ta ”klimatfrågan” som någon slags isolerad problematik så har vi fifflat bort viktiga typ 30 år med att hjälplöst skylla på varandra med hjälp av lobbyism och pratat plastpåse, sopsortering, ekologiska bananer, elbilar, soja eller kött och andra individuella val. Folk vill gärna göra rätt och greppa efter halmstrån och vi har svårt att prata ett språk som kanske krävs. Politik och ekonomi har per definition inget emot detta då det innebär enkla lösningar som kan mötas med populism och fortsatt tillväxt.
Som ponnypunkare tror jag mig förstå att en politiker behöver vara populär för att bli vald och att det finns vissa spelregler att förhålla sig till. Demokrati är också till sin natur ganska långsam. Iom att fossila utsläpp hänger kvar i tusentals år så behöver vi chilla NU. Det kommer aldrig vara politiskt görbart med så stora och snabba förändringar och bör kanske inte heller vara i en demokrati. Då är det lätt att känna sig besviken och sprida hat och misstro. Politikerförakt. Det finns mycket ”dom” kan göra, men det kommer inte att räcka. Vi behöver också värna om demokratin på denna skumpiga resa och därför behövs… vad?
Under dessa år och i diskussioner så tog jag till mig: Om vi kan bidra till att bredda det individuella perspektivet till ett kollektivt perspektiv så snackar vi. Denna omställning måste ske med ett underifrån perspektiv för vi vill inte ha diktatur. Folk behöver visa politiker att vi är beredda på avgörande beslut. Du finner därför många svar hos: Folkrörelser. Låt berättelser ta plats som inte är politikerförakt. Ångest, sorg, ilska och rädsla är fantastiskt drivande känslor. Använd dem vist om du kan.
Kanske behöver ”klimatkrisen” tas i nått annat styrande organ? Typ juridiskt? Det finns dom som tänkt på detta alternativ: Naturens rättigheter och End Ecocide.
Mer fest än protest.
Protest är jätteviktigt och ibland behöver de som förmår använda sina fysiska kroppar och faktiskt stå i vägen. Men med det vi nu vet (Punkten: Individuellt eller politiskt ansvar?) så kan det dock kännas hopplöst att försöka få politiker att ändra på sig då politiker jobbar inom ramarna för ett system som vi vill förändra. Som nämnt så har de helt enkelt inte alla möjligheter som krävs. Vissa saker ja, men långt ifrån det komplexa förändringar som efterfrågas. Att protestera kan skapa känslan av förlamning och maktlöshet och tillsist kan det där starka engagemanget rinna ut i sanden då det inte ger någon kraft. Det som ändå ger kraft i protest är ofta känslan av gemenskap och gemensam agens.
Det finns ett stort engagemang inom proteströrelsen. Svindlande tanke är vad som skulle hända om detta engagemang skulle fångas upp och omvandlas till handling inom aktivt hopp. Snacka om folk i rörelse.
Ska man orka vara aktiv i den grad som behövs så måste man få kraft och känna lust. Där av sägningen i de omställningssammanhang jag befann mig i; mer fest än protest.
Aktivt hopp.
Det här är en stor en. Kanske mitt favoritbegrepp. Om protest känns rebelliskt så är aktivt hopp så sjukt jäkla tungt rebelliskt i mina ögon.
Aktivt hopp är ett förhållningssätt som kommer ur 70-tals metoden ”The work that reconnects” och tanken på Hopp som verb. Att Hopp är något vi gör snarare än något vi passivt har. Boken Aktivt hopp av Joanna Macy är fylld med övningar som kan göras i grupp för att möta de svårigheter vi står inför. Utöver det kan boken kännas lite stapplig. Aktivt hopp som tanke kan dock appliceras på mycket.
”Att passivt hoppas är en längtan efter ett framtida tillstånd som du inte har någon makt över. Hopp är rädslans vackra ansikte”.
Det bästa med Aktivt hopp enligt mig är att man erkänner det som går/gått förlorat, man slutar hoppas med andra ord, man hedrar smärtan och sorgen och tar sig an en tillvaro där hoppet ligger i görandet istället. Det känns realistiskt och osminkat. Jag har inget hopp om framtiden, men det betyder inte att jag inte kan handla för det jag hoppas på.
Har ni hört om den så kallade klimatångesten? Många ungas psykiska ohälsa bygger på att vuxna inte tar deras oro på allvar och just försöker trösta dem med ett passivt hopp.
En viktig aspekt i aktivt hopp är att träna på tacksamhet. Detta är en direkt rebellisk handling i en kultur som bygger på missnöje iom att tacksamhet leder till att behöva mindre och vara nöjd. Ett direkt motstånd i en värld som vill skapa behov och begär du aldrig haft. En nöjd människa är obehaglig och kan uppfattas som ambitionslös och ett hot mot en konsumtions-kultur.
Permakultur.
Permakultur är en metod för beslutsfattande och ett systemtänkt som inspireras från det vi kallar natur och som bygger på 3 grund etiker: Omsorg om människan, omsorg och jorden och rättvis fördelning. Vidare finns det 12 principer som vägleder en till beslutsfattande. Ett vanligt missförstånd är att permakultur bara är en trädgårdsmetod. Men det handlar inte bara om trädgårdsodling utan snarare om att odla en livsstil med sociala dimensioner, vilket en trädgård kan vara god symbolik för.
Permakultur är ett stort område att bara vidröra och här finns otroligt mycket inspiration att hämta. Begreppet Permakultur används överallt i omställningssammanhang och har varit en stor hjälp för många. Jag ser det lite som ett enormt samlingsnamn/kontaktnät för ideer och tankar. Permakultur kan nog provocera många som blivit uppväxta med vanligt ”bonnavett” då Permakultur kan ses som den urbana akademiska överklassens försök till att beskriva självklarheter. Man brukar säga att ”Permakultur är sunt förnuft satt i system”. Som tillexempel:
Agroforestry/skogsträdgård.
Vilket är perenna system, ofta ätbara, där man försöker efterlikna naturens ekosystem. Många blir ofta besvikna när de kliver in i en skogsträdgård för första gången iom att den ju ”bara liknar naturen”, trots att man hört om denna magnifika och storslagna ide till att producera mat. Det säger endel om våran kultur. Och en skogsträdgård/agroforestry säger endel om Permakulturens tankar. Dock: Någon med djur på en fäbod eller en renskötare skulle nog inte beskriva sin aktivitet som ”Agroforestry” än om det är mångt och mycket vad begreppet försöker beskriva. Här kan man djupdyka om man så vill.
Regenerativt tänk.
Förr sa vi hållbar, nu säger vi regenerativ. Vi begriper att vi inte kan(eller vill?) bevara utan att vi måste regenerera för att det ska gå vägen. Denna idé och begrepp håller jag extra hårt i handen iom att det innebär att människan, vi alltså, behövs. Tillskillnad från vad andra begrepp kan få oss att tro. Ett regenerativt förhållningssätt förutsätter att vi tar ansvaret att aktivt påverka istället för att passivt låta bli.
Inom det regenerativa jordbruket så utgår man från förståelsen att viss typ av störning är önskvärt och att människan har en roll i naturens vitala tillstånd. Bara att tänka såhär öppnar upp för en helt annan dimension. Det här begreppet är nog det som teoretiskt kittlat mig mest genom åren. Många ideer har skapats, kloka och tänkbara ord har sagts. Det finns en kurs på Bäckedals folkhögskola som heter: Holistic management och regenerativt jordbruk som jag har sparat mina sista folkhögskoleveckor för att gå.
Något farligt är dock när det regenerativa tänket på något vis snos till tanken om att ”klimatkompensationer” och ”klimatpositiva” affärsidéer är en grej. Det är inte en grej. Krasst: Att kompensera för ett fossilt utsläpp genom att plantera träd (som stora företag nu ofta satsar sjuka mängder pengar på för att kunna greenwasha sin verksamhet) är inte ens i förhållande jämförbart. Jag är långt ifrån en geo/miljövetare, jag är en ponnypunkare, men till och med jag kan ta in att det är 2 olika, icke jämförbara, kolcykler och att vi redan ligger 100 år back på de fossila utsläppen. Att plantera träd(grönt utsläpp) för en flygresa(fossilt utsläpp) är en ekvation som inte kan gå ihop.
Det gäller dig som privatperson också, sluta tro att du kan kompensera fossilt utsläpp med konsumtion och sprid inte den retoriken vidare. Då är det bättre att stå för skiten istället.
Andelsjordbruk.
Andelsjordbruk som idé kommer ursprungligen från Japan på 60-talet. En gräsrotsrörelse där konsumenter organiserade sig för att stötta sin lokala bonde som motstånd till storskaliga centraliserade industriella jordbruk där små matproducenter rationaliserades bort i rasande takt. (”I Japan heter modellen teikei och det japanska tecknet beskriver två händer som möts och kan översättas med ord som samverkan, kooperation, partnerskap och liknande. En annan översättning i sammanhanget är ”ge bonden ett ansikte” eller ”sätta bondens ansikte på maten”). Med tanken att konsumenterna betalar bonden för en andel av skörden redan i början av säsongen och således delar kollektivt på både risker och chanser. På så sätt får bonden de medel och kapital som behövs för en trygg produktion och även tryggheten i ett kollektivt kontaktnät som värnar dess arbete. Relationsmat. Relationsmat enligt mig bygger även på förståelsen att matproduktion är dynamisk. Alltså både en relation till producenten, men också till själva råvaran. Vissa år blir det mycket rödbetor och lite potatis och andra år vise versa. Chans och risk. Detta begriper man inte om man inte har en relation med tex bonden eller har provat producera mat själv. Matsuveränitet bygger på iden om relationsmat och kan skapas med hjälp av andelsjordbruk.
Rekoringar/(Matsuveränitet).
Rekoringar är ett annat sätt att iaf närma sig begreppet matsuveränitet. Matsuveränitet innebär rätten till lokal och ekologisk mat utanför den nyliberala marknadens knas. Eh, ja, du kan fördjupa dig angående matsuveränitet på: Afrikagruppen och NOrdBruk.
Rekoringar är en folkrörelse som startade i Finland för några år sedan där man hittat kryphål för att kunna sälja ekologiska (eller motsvarande) livsmedel direkt från producent till konsument utan massa mellanhänder. Ur bakluckor säljs livsmedel som inte går att få tag på i varuhandel, på mörka parkeringar vid planerade tidpunkter möts man och dealar näring. Sjukt punk. Detta organiseras oftast via Facebook idag. Sök på Rekoring + område på Facebook för att hamna rätt.
Vildmark.
Här är jag ute på djupt vatten och jag kanske raderar denna punkt i framtiden. Detta är mer mina personlig åsikter och kränkta känslor snarare än delandet av erfarenheter. Varning för att denna punkt späder på konflikten mellan stad och land, norr och söder. Jag stötte på begreppet vildmark i olika sammanhang åtskilliga gånger under dessa år. Begreppet vildmark är något som jag anser möjliggör för en industriell grön ekomodärn omställning helt i linje med ett fortsatt imperialistiskt neokolonialt narrativ. Här är jag 0% zen men jag ska försöka.
Jag kan förstå varför detta begrepp provocerar mig iom vars jag kommer ifrån. För en västerbottning uppvuxen på glesbygd med samisk släkthistoria kan det vara svårt att se Norrland som = vildmark. Det är bara för lätt att se det imperialistiska koloniala narrativet i den retoriken. ”Sör-folket kommer med sina pickups och ska upptäcka vildmarken i Norrland likt cowboys.” Det finns både ett historiskt, privat och geografiskt trauma här att uppröras över och det är väll det närmsta privata-vardags-förtryck jag som exceptionellt priviligierad kommer komma gissar jag?
(Här hoppar jag över hela den koloniala historien och dess nutid). Jag ska ändå försöka lägga i lite olika växlar… Men låt mig börja såhär: Blir inte du också JÄVLIGT provocerad av att personer tror att ’naturen’ dom refererar till inte har något med dom att göra? Att ’naturen’ dom kallar vild egentligen är platser skapade ihop med mänsklig aktivitet? Många tror tillexempel att skog är ett naturligt tillstånd i Sverige. Men skog blev det efter att vi dräpt alla stora idisslare. Det vi kallar natur har utvecklats i samklang med mänskliga aktiviteter. De arter vi älskar och den natur vi kallar änglamarken eller himlajorden om du vill har anpassat sig efter/och ihop med människans seder och bruk. Bondeskogar, ängar, allmänningar, jaktmarker och betesdjur har format den biologiska mångfalden vi refererar till som viktig att bevara. Det tråkiga är ju bara att vi otroligt effektivt utrotat 50% av mångfalden bara de senaste 50 åren och om 50 år till ser det inte jättekul ut. Vi behöver såklart ett omtag, men att se ’naturen’ som vildmark tror jag alltså är kontraproduktivt. Att skilja människan från landskapet är lixom steg 1. Här har miljörörelsen mycket att jobba med, då retoriken i de rummen ofta späder på denna dikotomi. Det säger jag högt så ofta kan har utrymme att sprida dålig stämning i respekt för att jag tror att den rörelsen kan bättre.
Att ens behöva ha ett begrepp som detta möjliggör lixom för motsatsen av vad man vill åstadkomma. Vi skapar vildmark, för att kunna separera oss från den(oss?), exploatera den(oss…?), sen kapitaliserar vi på den(oss?!) med hjälp av naturturism så alla får en ganska skev bild av att naturen är något att bara besöka och betrakta på avstånd likt ett backdropp till något vi önskar vi kunde få tillhöra. Detta är inte värdigt för någon inblandad. Detta är att exploatera sigsjälv djupt. Jag talar här med känslor ända upp i gråt-gropen.
Skogen producerar söta bär i vackra färger för att du ska vilja äta dom, förstår du innebörden av det?!
Det viktiga i budskapet av Rewilding-projekt som flörtar med ordet vildmark är väll dock att vi har gått på för hårt. Detta är självklart. Kolla in en satellitbild från nästan varsomhelst och försök säga något annat. Självklart måste mänskligheten återställa sjuka grejer vi gjort på denna korta tid. Våtmarker, vattendrag, skog, slätter osv… Men vi kan inte låta 2% av folk tok-mono-odla på 50% av jordens yta och sedan stänga av den andra halvan av jorden från dess folk och kalla det ”vildmark” som resterande 98% av folk kan få titta på om dom betalar pengar. För mig är detta en djupt olustig vision som jag vet tyvärr finns. Det blir till en slutgiltig tanke om separation.
De som jobbar med Rewilding hävdar ju såklart inte att vi kan fortsätta med bussines as usual bara vi ”ställer undan lite vildmark”(får man ju hoppas), men låt mig vara provocerad ba för en stund. (Läs rubriken: Nonviolent Communication och använd metoden tyst empati nu).
#inteallastockholmare
Fördjupning? Lyssna på dessa 2 avsnitt av death in the garden där de tar upp vikten av att inte skilja landskapet från dess folk.
I omställningskretsar, så var självförsörjning en stor grej. Det är ett lätt begrepp att ta till sig som lösning och kan tyckas vara en rätt självklar del av omställningen. Både när det gäller beredskap, men också ur generell hållbarhetsanda. De som tänkt lite längre kring detta valde dock att böja begreppet till Samförsörjning istället. Ingen har någonsin varit självförsörjande och det är inte heller något önskvärt/eftersträvansvärt. Att prata om samförsörjning är mer fruktbart.
Beredskap/Prepping.
På folkhögskolorna hade vi också kurser i beredskap. Här bräddades ständigt perspektivet på krisberedskap bortom den trendiga preppern. Förståelsen att vi behöver ha beredskap, en hemberedskap såklart, men att det fram för allt sitter i det kollektiva och inte bara i att lagra konservburkar till sin kärnfamilj. Beredskap för fred utöver beredskap för kris.
Entreprenörskap.
Detta var en stor punkt också; entreprenörskap. Mångfald och småskalighet stöttades självklart. Många omställare jag mött har fördjupat sig i denna bit och jag kan konceptuellt förstå varför. Jag brister dock på denna punkt och har inte så mycket entusiasm att komma med.
Ta mig med en nypa salt. Som uppvuxen i en stolt arbetarklass familj så låg detta extra kulturellt långt borta för mig. I de kurser jag gick i entreprenörskap så satt jag som en skeptisk gubbe i ett hörn med armarna i kors i tron om att jag var omringad av moderater. ”Jag tror minsann på folk, inte på företag!” Jag behöver jobba på detta som ni hör då både folk och begreppet självklart är mer mångbottnat. En entreprenör behöver inte vara en stereotypisk företagare och alla entreprenörer är inte moderater. Vem hade kunnat tro?
Omställningsrörelsen växte som sagt fram i Storbritannien 2005 i staden Totnes där lokal ekonomi utforskades som start och har sedan spridit sig över världen. Cirkulär ekonomi, bytesekonomi, lokal ekonomi. Som entreprenör kan du såklart utforska pengars verkan, få utfall för ideer, skapa småskaliga alternativ och styra din tid för lönearbete. Jag ville ha med denna punkt än om jag inte kan leverera något matnyttigt iom att det var ett viktigt alternativ som presenterades.
Följ mina vänner @igodaapplenslag på instagram för inspiration till intressant och fördjupat entreprenörskap. Kan man driva företag där man inte betalar med pengar? Jamentypnästan?
Vad gör en ledare?
En viktig framtidsroll/ett framtidsyrke tror vissa kommer vara medlare. Om demokrati ska komma oss närmre och konflikter ofrånkomligt uppstå så behövs vägvisare i detta.
En ledare: den som har makt, på engelska: Power, behöver därför omvärderas. Vi behöver se ledare mer som en fysiologisk händelse. Power som energi snarare än makt. En ledare leder energi, medlar, dirigerar i riktningar snarare än tar beslut eller är auktoritär. En ledare behöver därför också kunna ladda, hämta energi, för att fungera. Därför måste ansvar fördelas. Detta är ett stort problem i föreningar och rörelser idag, då många styrelser/eldsjälar bränner ut sig och folk vill ogärna ta ansvar.
Eldsjälar behövs i en nystartad grupp då någon/några måste ta inledande initiativ och beslut och sparka igång en idé, men detta behöver så småningom mynna ut och balanseras för att en grupp skall vara långsiktigt hållbar.
Bogemenskaper/Cooperativ/Hus på hjul/Alternativa boenden/Ekobyar.
Naturligtvis var alternativ och perspektiv på boende en stor grej. Under dessa år besöktes otaliga alternativa boenden. ”Cirka nio av tio ekobyar/gemenskaper faller inom ett tidsspann av tio år, oftast på grund av sociala konflikter.” Det är svårt att leva ihop med andra människor men nödvändigt. Gemenskap skall vara grunden för alla, sedan skall självsamheten vara något en söker sig till. Inte tvärt om. Fördomar och porträtt kring ekobyar/hippie-eran kan skrämma folk att våga utforska detta.
Gemenskap behöver såklart inte vara en stereotypisk ekoby eller ett kollektivt hus. Det kan vara en arbetsplats, en förening, en odling, ett slakthus, en by, ett område. Men, det kan också vara just ett boende. Alla behöver inte äga en tvättmaskin. Alla kan inte ta ett eget bolån. Som född på 90-talet är jag osäker på om jag ens har möjlighet att äga ett eget boende utan att jobba ihjäl mig? Vad kan då ett boende vara?
Många tycktes köpa mark(jordbruksfastighet) ihop i en ekonomisk förening och bygga en registrerad ”permanentbostad” med alla byggregler, avlopp och bestämmelser där till och sedan använda det som ett gemensamhetshus (eller göra om befintlig permanentbostad till gemensamhetshus) för alla att dela på med tvättstuga, gästrum, stort kök osv. Sedan bygga egna mindre och enklare ”lägenheter” antingen i form av hus på hjul eller komplementbyggnader.
Folk är jättejobbiga och ett homogent tyckande folk är inget eftersträvansvärt därför är det viktigt med helt egna utrymmen att dra sig undan i. Gemensamhetsutrymmen är det som möjliggör för billiga/enkla egna boenden. Tips jag fick: Hålla låg profil, vara påläst med argument/ lagar/ regler, välja rätt ord och vara trevlig mot folk på kommunen/banken.
Många gemenskaper eller omställningsprojekt har lånat/placerat pengar genom dessa banker som endast ger lån till ”saker som går att ta på” och har inte som mål att skuldsätta folk. Fräscht. Dom har träffat folk som dig förr och kan därför vara mer öppen kring att skapa lån till dina flummiga idéer.
Iom att banken inte husslar med pengarna på luftslottsmarkanden, utan endast kring saker som går att ta på, så är räntan fast. Detta skapar resiliens då inte räntan kan höjas till skyarna. Ska man säga något negativt så är det väll att det krävs ett visst kapital för att ens få vara med å låna. Du måste lixom födas med en liten kappsäck här, vilket långt ifrån alla gör. Och du behöver kunna amortera på lån samtidigt som du sparar egna pengar för framtiden. Fråga mig inga fler detaljer, jag har själv inga pengar att placera, mer än såhär kan en ponnypunkare inte.
Visionsbygge/Berättelser/Konst.
Om vi nu behöver minska utsläpp med 7 % varje år, så behöver vi isf ersätta detta och öka 7 % med något annat varje år…? Är det inte så våra hjärnor tycks fungera? Det här är något jag dragit ur eget arsle och själv försöker förhålla mig till. Det kan ju tyckas som om vi redan har fullt upp med det här kulturellt existentiella paradigmet och div. krig och kriser redan, men jag hävdar alltså att detta kan vara najs; Om vi nu behöver minska, kan vi då ersätta detta med gemenskap, gå ner i arbetstid, vila, ideellt arbete, organisering, kreativt skapande m.m…?
Det jag egentligen vill säga i klarspråk är vikten av visionsarbete. Att skapa, uppleva och höra berättelser om det vi inte vet. Vi följer olika narrativ som gör livet kring oss möjligt och det sitter djupt rotat. För att kunna ta till handling så behöver vi inte först veta exakt vart vi ska, bara att vi inte kan stanna. Men det kan finnas en poäng i att iaf träna sig i ett typ utav icke-vetande.
Jag ser många i min bubbla som aktivt tar till handling och vill då referera bakåt/tillbaka i tiden.(På tal om linjärt tänkande). Det ligger en trygghet i det och där finns en klar vision, en riktning. Många som ”ställer om” blir också hemmafruar och/eller tar till sig gamla könsroller. Många lixom lajvar en historisk bild av tex fäbodliv och självhushållning. ”Amerikanska homesteaders” är också poppis. ”Family-first” osv. Jag kan förstå detta, vi tänker att vi behöver återgå till en tid innan det dekadenta-fossila-opålitliga-frosseri-partyt tog fart. Det finns ju så otroligt många tekniker och tankar att hämta från förr som är så himla viktigt att vi tar tillvara på. Men det ligger också något olustigt i den visionen och det kan vara problematiskt med den här linjära gå-tillbaka-berättelsen. Flera tankar måste få plats samtidigt här.
Någon som ägnat tid till berättelser och visionsarbete är Mattias på Campfire-Stories. Han har precis i samarbete med 2 andra filmare skapat en serie som heter: Something beautiful for the world och har för bara något år sedan släppt dokumentären Avtryck/Imprint. Campfire stories baseras på gåvo-ekonomi och du kan se allt på hemsidan. Helt sjukt fett.
Campfire Stories is a platform for film, sort of in the same way that Netflix is. But, if you imagine Netflix to be the supermarket on the edge of town, Campfire Stories is more like a veggie stand by a country road.
That’s important, that scale, the smallness of it. In a time where huge broadcasters and streaming services steadily merge into even bigger ones, the media landscape needs its small players too. Just like a forest needs its biodiversity to maintain overall health. I know, generally speaking we’re living in mono crop-land, but we don’t have to. Not in the forests and not on our screens.
Ekofaschism.
Det här begreppet diskuterades stundvis och det är ingen slump som jag väljer att lägga den efter punkten om visionsbygge. Det finns en väldigt äcklig flört mellan ekofaschism/nationalism och den lokala självhushållar bilden. Om man går tillbaka till nationalismens ideer om ”jord och blod” och tanken om rötter, den rena naturen och de inhemska rasernas bevarande så förstår man nog. Denna bildliga och retoriska likhet är verkligen där och därför är det viktigt att de som rör sig i självhushållarkretsar är extra vaksam på detta. Vi (om jag får kasta med sånna tillskrivelser) behöver kunna hålla flera tankar samtidigt här också.
I stunder av osäkerhet, förakt och vid stora förändringar så får fascistiska, nationalistiska och högerextrema tankar lätt fäste. ”Klimatkrisen” som vi kallar den och allt som kommer med den är inget undantag. Idag är det också otroligt förvirrande vad som är vad, och fascism idag ser annorlunda ut än då. Detta gör oss passiva. Vissa hävdar att vi just nu är mitt inne i ett paradigmskifte och att de 5 kommande åren kommer vara avgörande för vilken riktning det tar. P3 Dystopia har gjort ett poddavsnitt om Ekofaschism. Boken Framtidens by tar även upp hur lokala handlingar kan ske med global solidaritet.
Va fan ska JAG göra?!
En väldigt nyttig modell som jag kom i kontakt med var tanken om skärningspunkten av 3 perspektiv för att veta vars jag ska sätta spaden och gräva där jag står. Vad kan jag krasst göra med mina styrkor med respekt för mina begränsningar? Att fråga sig: 1. Vad är mest effektivt i omställningen?/Vad behövs? 2. Vilka möjligheter och begränsningar har jag? 3. Vad är min gåva?/Vad är jag bra på?
Denna skärningspunkt är sedan dynamisk iom att livet förändras. Någon som pratar om detta och möjliggör detta utforskande är Maria som håller i föreläsningar och kurser. Hon kallar det att formulera sitt uppdrag. Maria pratar ofta om det konkreta i att bygga fredskultur(att fred inte är frånvaro av krig) och är en av författarna till boken Framtidens by.
Potatisupproret/Potatisuppropet.
”Potatisuppropet har tagit inspiration från potatisupproret som ägde rum över hela landet 1917 och som var en protest mot det svåra matläge som rådde under första världskriget. Sverige var avspärrat och skörden året innan hade varit dålig. Maten ransonerades och under våren startades demonstrationer i flera städer, främst av kvinnor. Först ut var tvåhundra skärgårdskvinnor i Söderhamn. Den 11 april marscherade de in till staden och lämnade över en skrivelse till brödbyråns chef i vilken de förklarade vilken nöd som rådde bland arbetarna. Samhället präglades av misstro och oroligheter. Det sägs att dessa hungerdemonstrationer är det närmaste Sverige varit en revolution.”
Folkhögskolorna erbjöd kurser i skogsbruk och jag fick även ta motorsågskörkort och praktiskt jobba i ett granplantage. Att dom valde att vinkla det till vikten av att bruka skogen är jag tacksam för då ni kanske förstått vid det här laget att jag är övertygad om att människans roll och inblandning i det vi kallar natur är en viktig nyckel i en najs omställning.
Skogen är en av Sveriges största hype i energi/klimat sammanhang. Skogen ska lixom lösa allt i den gröna omställningen vilket innebär att skogen inte kommer få finnas kvar iom att träd kommer odlas. Jag tänker inte rada upp detaljer kring skogsbrukshistoria eller dagens industriella skogsbruk, det finns mängder av dokumentärer att se som tex: More of everything, Guld och gröna skogar, Om skogen och Slaget om skogen.
Låt mig måla upp ett förenklat begripligt tanke-experiment om skogsbruk:
I skogsbruksplanen står det att skogen skall kalhuggas var/100år och du får då 1 miljon kronor. Små träd ger mindre pengar och går till massaindustrin (kartong/papper) som snabbt bränns upp och skapar utsläpp och stora träd ger dubbelt så många pengar och går till timmer(byggmaterial) som fortsätter binda kol. När skogen kalhuggs så försvinner skogen. Allt liv dör både ovan och under mark. Vi planterar nya träd och får en sårbar trädodling utan skog. Vi behöver utrota älgen och vara arga på renskötarnas renar pga att dom äter 5% av plantorna vi omsorgsfullt planterat mha lågt avlönade utsatta människor utan trygghet från andra länder eller 15 åriga sommarjobbare. Repeat. (Förutsatt att trädplantaget inte brinner upp eller granbarkborrarna tar det innan avverkningsbar ålder pga dess sårbarhet såklart, hihi).
Argumenten brukar vara att det inte är ekonomiskt lönsamt att göra på något annat sätt. Skogsbruksplanen går dock att ändra på och få ekonomisk lönsam beroende på hur man räknar.
Så om vi istället skulle skriva skogsbruksplanen såhär: Vart/10 år så tar vi 10% av timret med en viss diameter ur skogen i 100 år. Vi lämnar de största träden som evighetsträd och låter de små träden fortsätta växa. Vi får 200 000kr/10 år i en evighet (iom att man får mer pengar av timmer än massaved). Iom att skogen står kvar och ständigt kommer växa så kan vi alltså räkna med ränta på detta. Detta blir då ekonomiskt överlägset. Iom att du tjänar typ 300% mer pengar på skogen. Skogen står kvar, lagrar kol, livet lever vidare och vi kan bygga hus.
Till den nu gråtande massaindustrin odlar vi istället hampa som till och med lämpar sig bättre än små träd och kräver mindre energi att bryta ner till pappersmassa. (Ännu snyggare om vi gör detta enligt permakulturens agroforestry-system). Hampan tar 3 månader att växa innan vi kan skörda, inte 100 år.
Skogspraktikan – Martin Jentzen
Konsten att hugga träd och ha skogen kvar – Mikael Karslsson
Så. Det var det. Glöm inte bort att jag är ponnypunkare och inget annat, så kopiera inget och sprid inte som fakta. Jag vet inte ens om det är okej att en och samma person säger såhär mycket saker?
Den riktning jag sökte och fick av djupdykningen som känns extra värdefullt att dela med mig av är: Fråga digsjälv: Kan jag göra det jag vill göra, fast i grupp utanför marknaden? Och att sorg, ilska, ångest och rädsla är drivande känslor, använd dem vist om du kan. Och än om du inte har något hopp om framtiden, så kan du alltid agera för det du hoppas på.
Är du i min fysiska närhet? Här är några av mina böcker om du skulle vilja låna någon:
