Inledande del: Att skiljas från sitt landskap; Arvet

Då har vi hamnat där, vid födelsen av denna text; Vid begreppet vildmark och min smått svårsmälta rant som jag nu valt att exponentiellt föröka.

Det finns så många trådar här och det är stökigt i hjärnan, ofta. Aldrig antingen eller, alltid både och. Det är vissa tankar som inte hänger ihop, känns motbjudande, byter plats, behöver testas, beror på, tar slut. Jag är medvetet omedveten och oftast slår tankarna knut och blir stumma. Men jag kommer att föröka denna rant mot att nu skriva ett inlägg om miljörörelsen. Specifikt om naturskydd, naturturism och veganism. Detta är globala mega-trender och den gemensamma nämnaren är att folk, oftast unga, som engagerar sig i dessa rörelser bryr sig hårt och ofta letar efter alternativ till den värld vi lyckats hosta upp. Kraften är därför enorm och begreppen ligger mig och de runt mig nära.

Senaste åren har jag marinerats i lingot runt folk som bryr sig och på något vis finns ett behov hos mig att vända och vrida på tankar om detta. Lite osexigt är det ju att kritisera de rörelser som trots allt försöker, och ännu mer avtändande är att fastna i kritik istället för att utforska alternativ. Men, ska jag nu vara svårsmält så kan jag lika gärna vara det ordentligt. Vissa dagar tror jag verkligen att det finns mer kraft att hämta här, att det finns blinda fläckar inom miljörörelsen vilket hindrar folk från de verkliga radikala gärningarna som man egentligen längtar efter. Läs: ”Vissa dagar”

”Säg det som du ser det.”

Pallar du inte mer kritiska analyser och löst jäkla tyckande så kan du skrolla runt i det här inlägget istället: Kraft, rörelse och aktivt hopp; en omställningsberättelse i begreppsform.

Jag har blivit vuxen parallellt med dagens miljörörelse; klimatförändringar, förnyelsebar energi, naturreservat, nationalparker, klimatavtryck, naturskydd, elbilar, hållbarhetsfrågor, teknikinnovation, klimatkompensationer, djurrätt, naturvård, solceller, naturturism, flygskam, överbefolkning, ekosystemtjänster, naturresurser, sojamjölk, bambutandborstar, grön, grön, grön, hemester, laboratorium odlat kött, rewildling, omställning, koldioxidekvivalenter, surdegsbröd, källsortering, resursbrist, veganism, vertikala hydroponiska odlingstorn, skogsbad och ekologiska bananer.

De miljö-investeringar, miljö-satsningar och miljö-program som vi hör om i mediebruset på vägen mot ”den gröna omställningen” har alla gemensamt att de tar det fossila industriella tillväxtkomplexet förgivet och bygger lösningarna på det. (T.I.N.A. There is no alternative.) Här är det viktigt med förståelsen att ’naturen’ är ett problemområde som behöver lösas. Det kan kallas ekomodernism. Här finns stora delar av dagens miljörörelse. Retoriken är nobel och stundvis full av hopp: ”Hållbart, naturligt, eko, förnyelsebart, ekosystem, kompensation, mångfald… osv” Men allt inom ramen. Vi ska se till att denna civilisation kan upprätthålla sig själv till varje pris.

Märkvärt för civilisationer är just att de gör mer av samma som byggde upp dem när de väl håller på att kollapsa. ”Lösningarna blir en del av problemet.” Där, inom den bubblan ska vi va, å hålla på å moralisera arslet av varandra. Jag är skyldig. När jag blev arbetsduglig så var jag rätt säker på att det fanns rum där de coola kidzen höll till och jobbade på att lösa detta problem. ~Problemet med jordens undergång och sånt.~ Att med lite universitets-utbildningar och rätt jobb så kunde även jag hjälpa till. En halv mille senare i studieskulder så är jag inte lika säker på det.

Idag känner jag ett enormt motstånd till div. lösningar som presenteras och blir otroligt mörk om jag lägger min knappa kraft inom miljösatsningar eller liknande. Det är jobbigt att vara den (eller för all del att vara kring den) som är den och jag känner mig som en hoppets slaktare runt dessa kraftfulla personer som tok-jobbar för vad de tror på. ’Miljö och hållbarhet’. Nä, det går bara inte.

Vi behöver inget nytt program.

Jag är dock kluven om jag ska vara helt kompromisslös och alldeles tok-punk i detta eller ej. Synergieffekter existerar ju och någonstans så föds ju alltid fjärilen inom puppan. Men vad är det ens för utopi-fjärils-liknelse? Vad är det jag är medvetet omedveten om här? Har jag inte gett upp de naiva tankarna än? Kanske drar jag för skarpa gränser? Mest troligt. Detta perspektiv kanske förändras hos mig, jag vet inte. Men en tanke som jag eftersträvar att leva efter idag är att; i största möjliga mån, stå på 2 olika ben. Att inse att jag behöver ha ett ben inom systemet; lönejobba, handla på coop, betala räkningar, följa regler, tanka bilen, skita i drickesvatten osv. Men att jag försöker ha det andra benet i ett utforskande om något annat. Något oberoende av marknaden, något utanför. Och för allt i världen inte blanda ihop dessa. Inte försöka greenwasha nån najs idé som trots allt tog sig fram. Inte göra om folk kring mig till kunder och inte skratta eller gratta på rätt ställen.

Ta vilket skitjobb som helst som dränerar dig så lite som möjligt, betala hyran, köp falukorv eller sojafärs och gå på företagsfesten, men se till att kraften du har kvar (om du har privilegiet att ha någon) kan användas för att utforska och bygga fristäder och alternativ bortom.

Vi är alla barn av vår tid och det är aldrig folk jag känner motstånd till.

Dagens miljörörelse har vaggats in i en koldioxid-fundamentalism där varje individ skall sänka sina egna utsläpp och stirra sig blind på siffror. ”Minska ditt klimatavtryck” heter det. Kalkylatorerna för att räkna våra koldioxidekvivalenter är framtagna av fossilindustrin för att slussa oss rätt. Industrin förser oss med ’hållbara’ varor och tjänster för att vi ska kunna handla i linje med detta. Konsumentmakt kallar dom det. Det finns inget som är så ointressant som att prata om individuella konsumtionsval baserat på individuella möjligheter inom en kapitalistisk kontext.

Många traditionella levnadssätt, anpassade och beroende av landskapen, visar utsläpps-toppar i protokollen. Folk kan inte tävla i effektivitet med industrin när man ritar komplicerade siffror på papper i en komplex värld.

Miljörörelsen bygger ofta de individuella valen på skam; köttskam, bilskam, flygskam. Detta känner du igen. Det är en effektiv retorik kring kulturvarelser vars högsta önskan och driv är att tillhöra, bli bekräftade och ingå i grupp. Allt snack om att vi ska sluta, minska, avstå, minimera, kontrollera, skämmas; föder lätt tankar om att människan är destruktiv, ond och girig till sin natur. Att människan är likt cancer och bör begränsas. Som sociala kulturvarelser blir berättelserna vi skapar kring oss vår sanning. Underskatta inte berättelserna.

Många känner såklart att det är något som inte stämmer, något känns fel, trots alla sagda privilegier. Vi lever inte i en värld som våra kroppar förväntar sig. Vi som varelser är inte skapta för att kunna hantera sorgen av att allt dör. Vi är vana vid att kunna ta en viss kontinuitet för given. Vi är cykliska, rytmiska, relationella, kroppsliga varelser helt beroende av landskapen. Vi kan sörja att en vän dör, men inte allt. Det finns inget sätt att bära den sorgen. Därför är vi så sjukt sårbara.

Det är inte så konstigt att man söker sig till sammanhang som riktar och bekräftar ens hat, rädsla och missnöje. Denna hopplöshet. Det kan kännas farligt, otäckt och obekvämt att tala i dessa termer. Visst är det obehagligt när man träffar nån med så mycket hat och övertygelser trots sina privilegier. Att hata etablissemanget känns som starten på samtliga otäcka historiska händelser. Berättelser sprungna ur hat brukar inte formas jättehärligt och bygger ofta på konstruerade motsatser för sitt utlopp. I denna kontext och retoriska sfär(skam, kontroll, överbefolkning) kan vi ju referera till ’Ekofascism’ lr ’grön/eko-nationalism’ tex. Den gemensamma nämnaren är ett genuint bry med ett hat som söker riktning. Det är riktningen av hatet som skiljer de aktiva handlingarna som kommer där efter. Det är lätt att känna sig som ett offer inför sin situation. Det är så mycket vi inte kan styra över och man hamnar där man hamnar.

”Vi kan aldrig förstå våran kultur om vi inte lyssnar på de som blir marginaliserade av den.”

I fullständig panik, bry, i känslan av att vi inte har tid, så är vi ofta beredda att ge upp långsamma demokratiska processer bara för att NÅGON ska göra NÅGOT åt ALLT. (Se tex coronapandemin). Vi välkomnar en ännu större centralisering och kontroll som omfamnar allomfattande beslut kring ’hållbarhet’. Detta är växande inom dagens miljörörelse.

Vi vill heller inte ha revolution. Revolution har historiskt sett lämnat oss i kaos vilket snabbt ersätts av ett nytt liknande system av än mer kontroll. Kanske vill vi ha något som mer liknar en fermentering som tar tid? Alternativen behöver kanske få bubbla på, puttra, testas, hållas på marknivå, hos folket, i gräset, nära och överallt, så att vi kan kliva från ena benet till det andra. Örat mot marken. Tippa långsamt. Ställa-Om.

Reträtt.

Underskatta inte berättelserna.

Att erkänna hopplösheten kan öppna helt andra dörrar. Se; Aktivt Hopp.

En annan sak som miljörörelsen ofta hejar på är konservering/skydd av land och skapandet av reservat. Ett mål som finns idag, är att 30% av ’naturen’ ska konserveras/göras till reservat/skyddas till år 2030 och 50% till år 2050. Det är svårt att inte heja på detta. Wwf’s arbete med att ställa undan och rädda ’natur’ och alla härliga sagor med mys Attenborough om den rena, orörda naturen som är så otroligt romantisk i frånvaro av människan. Hur kan detta någonsin vara problematiskt?!

För att kunna rättfärdiga exploatering och kolonisering är tanken om vildmark en förutsättning. ’Naturen’ ska vara vild och orörd, vilket i direkt översättning betyder: utan folk. Tanken om att folk är separerade från landskapen och att människan är ond och girig till sin natur och därför behöver ’naturen’ skyddas.

Världens första nationalpark, Yellowstone i USA, grundades för 150 år sedan. De folk som levt och levde där ansågs inte förstå eller ha förmågan att bevara landskapet och fördrevs med våld därifrån. Ni kan historien. Detta för att kunna skapa en orörd vildmark efter västerländska ideal. Efter detta har nationalparkernas utbredning och div. bevaringsarbete följt samma spår runt om i världen. Idag har vi skapat ca 10 000 nationalparker och till 2050 förväntas alltså 50% av jordens yta bestå av kontrollerade reservat och skyddade zoner. Skyddat från folk alltså. En olustig vision som många har.

Här grundas även naturturism. Vita personens sätt att relatera till ’naturen’ genom turism, rekreation, backpacking och bidrag. Vandringskängor, tält, trails och fadder till nått bevarande miljöprojekt. Detta är ofta det enda sättet som ’kontakt med naturen’ presenteras för oss där vi på något vis i alla fall kan få beskåda det vi egentligen tillhör likt ett backdrop på avstånd. Det får gärna vara maxat med storslagna vyer när vi väl är på besök. Lite som den uppbyggda spänningen och passionen i en destruktiv förälskelse.

Stora organisationer gör stora pengar på detta konserveringsarbete. Det är enorma vinstdrivande företag/org som folk frivilligt donerar pengar till i brist på annat. Naturreservat verkar ofta i klimatkrisens namn där bevarandet av ekosystem och skydd av arter sägs stå högt på agendan. Visst känns det nobelt? Förstå så krångligt och paradoxalt. Och vi vill ju skydda skogen, och allt, såklart. Naturreservat är då en direkt lösning som presenteras för oss. Problemet är att landskapet bara byter företagsägare och hamnar ännu längre bort från folket. Detta är nyanserat, men att det späder på narrativet och myten om människans separation till ’naturen’ är det inget tvivel om. Texter om detta är ofta skrivet på ren akademiska och därför odemokratiska, narrativet förändras inte då perspektiven blir få. Grön-stämplad neokolonialism i klimatet och omställningens namn. Mer av samma.

Detta ser vi goda exempel på i tex länder i Afrika där vi, efter västerländska ideal, måste på något vis ta hand om, förvalta och appropriera det vi ser. En elefant, ett lejon eller en apa ska antingen kramas, fotas, klappas, has i bur, göras till tamdjur eller hes i reservat. Bönder och jägare som i generationer varit beroende av elefanten för sin överlevnad/mat anses nu vårdslösa som dödar den, så vi ska skydda djuren och ’naturen’. Om inte dessa bönder och jägare nu går med på att vara guider i reservaten och bli beroende av rika turister istället för elefanten, så kategoriserar vi dem som tjuvjägare. Fy fan va vidrigt. Känner du det?

Är man beroende av något för sin överlevnad, så är man ansvarig för dess fortlevnad. Vare sig det gäller en elefant eller en rik turist. Naturlag right there.

”’Ursprungsfolk’ utgör 6% av världens befolkning, de förvaltar 25% av landytan och dessa områden hyser största delen av världens biologiska mångfald.” Vissa säger 80%. Hur man ens kan räkna på det kan ifrågasättas. Men det är onekligen en intressant berättelse.

Och sen var det ju det där med ko-pruttar i klimatkalkylen då. En av våra stora mega-trender: Veganismen.

Runt en lägereld med en grupp vänner förra sommaren så frågare en kompis som inte äter kött gruppen; ”Vad är det som är så provocerande med veganism egentligen..?” Jag vågade inte svara, jag är alldeles för grupp-kåt för att orsaka så pass dålig stämning vid ett så mysigt tillfälle, ingen annan i gruppen svarade heller. Det rann bara ut i sanden.

Vilken tur att jag har skapat mig en alldeles egen åsiktskorridor här och nu kan svara på vad som är så provocerande med veganismen i monolog utan motstånd. Smek mitt ego.

För lite kontext: Jag är uppvuxen i veganismens stad och den kulturella kontexten jag befinner mig i äter endast kött i smyg. Normen är att vara så kallat plant based. Jag har också varit aktiv inom Djurens Rätt i hela mitt liv, så jag är smärtsamt insatt i konflikterna och retoriken. Den som vet, den vet. Den gemensamma nämnaren kring ’veganen’ och ’djurrättsaktivisten’ brukar vara just att man bryr sig. I min kontext idag är jag hon som föder upp gulliga djur och dödar och äter dom, men är accepterad ändå. Jag älskar alla mina veganer djupt för detta. Det rekommenderas att närma sig folk som inte bara bekräftar din egen världsbild.

Det känns lite traggligt och tröttsamt att ta upp det dock. Konflikten kring rätt och fel känns ostimulerande. Kritiken mot veganismen blir ofta lika förenklad som den själv. Det är ju inte ’veganen’ eller valet att inte äta kött i sig som är grejen, utan hur retoriken förs i en megatrend och vad som kommer därav. Men, jag blir ändå lite förvånad, trots att jag är över 30 år nu, hur sällan jag möter någon som delar mina tankar kring detta. Det ÄR fortfarande en grej och många refererar till veganism som det rätta valet att göra idag om du bryr dig, vill göra rätt och vill gott. Så jag tar ändå en ansats. Traggligt och tröttsamt eller ej.

Det finns en myt om att: Om man köper veganska alternativ så bidrar man inte till död eller djurindustri. En annan myt är att: Den plant-baserade industrin är effektiv och kan föda alla människor på jorden. Detta går i linje med industrins intressen kring konsumentmakt. Den plant baserade industrin tjänar storkovan på att värdera och surfa på din godhet. Perverst.

Veganism bygger på starka värderingar om vad som är rätt och fel, det lever upp till den -ism det är. Att om du bara äter veganskt så gör du dig inte skyldig till mord varken på individ eller på planet. Vilket paralyserar brydda ungdomar som måste greppa efter något för att kunna andas. Det blir till en stark värdegrund. Det blir en identitet att vara vegan och identitet är en otroligt starkt drivkraft. Det blir lätt till en ideologisk kamp mot det animaliska som behöver försvaras till varje pris. Det föder även motsatsen och ett vi och dom har skapas. I en sådan förenklad världsbild ryms inga nyanser eller frågor och det gör att individen inte vågar söka vidare information av rädslan för utvisning. Köttskam. 1-0 till eTablisSemAnGeT.

Så, svaret då, veganismens mest provocerande sida är att industrin använder din godhet och välvilja till att rättfärdiga ett fortsatt storskaligt centraliserat tillväxtbaserat industriellt jordbruk långt bort från dig och landskapet du tillhör.

Något annat som är provocerande med veganismen som ideologi är, likt myten om evig tillväxt, att den så konkret reproducerar en dödsförnekande världsbild. Det finns en idé kring att du kan äta utan död, att du kan leva utan död, att det är ett val du kan göra. Vilket alienerar oss från ’naturen’ och då såklart även oss själva och varandra. Industriell plantbaserad kost gör sig såklart lika beroende av allt skit som köttindustrin gör. Hela biotoper, ekosystem och gulliga djur ödeläggs lika hårt åt båda håll. Hälften av all pantbaserad industriellt jordbruk odlar grödor i monokultur för att kunna kvävegödsla den andra halvan i frånvaro av djurens bajs. Och när vi slutar frenetiskt jucka ut fossil energi ur jordens inre behövs ännu mer sånt. Detta går inte att konsument-välja sig bort ifrån. Av djurindustrin får man iaf gödsel och slaktavfall som ekologisk odling är beroende av vilket de individer med större ekonomiska möjligheter kan skona sig vid med en fräsch eko-stämpel i pannan. Nä, det håller inte. Sojabiff och falukorv från affärn är samma lika. Vad gör en civilisation i kollaps? Jo, mer av samma.

Jag har en vän som har ätit kött med mig en gång när vi var själva. Jag lovade att aldrig outa dennes syndiga handling inför vårat gemensamma sammanhang. Detta är en av de finaste och mest drabbande ögonblicken i mitt liv.

”All life is fed by death”

Att död inte är något jag kan skydda mig från och att landskapet jag tillhör behöver att jag äter kött från gräsätande djur, var ett av de mest obehagliga insikterna som kommit min väg. Det betyder ju att jag antingen lever separerad inför döden eller att jag ställer mig som ansvarig inför den. Om jag kan ta ansvar, svara an, så behöver jag alltså närma mig döden där jag står, annars händer den någon annanstans. NEJ så obehagligt! Jag vill lika ogärna döda gulliga djur som du ogärna vill döda gulliga djur.

Vi har alltid levt nära döden. Aldrig varit så separerade från den som nu. Allt i linje med evig tillväxt och teknokraters raketer som gärna ska penetrera bortom kroppsliga gränser. Det är sorgligt att så många av oss är så rädda för något som är över lika fort som en orgasm. Att dö. Vissa säger att du aldrig riktigt kan leva om du inte närmar dig döden. Och ja, livet är ju som en utdragen kompostering. Att leva är verkligen att dö.

Att konkret döda ett djur du skall äta innebär att du behöver sätta något obekvämt framför ditt ego. Det är otroligt obehagligt, obekvämt och ovant att avliva om du vuxit upp separerad från det. Själv gråter jag varje gång, har fullt adrenalinpåslag och känner stort motstånd. Det är verkligen inte att erövra, det är att delta. Ett perspektiv är att om du tar ett liv så har du ett ansvar att leva av den energin. Sorg och tacksamhet är systrar. Hopplösheten; nyp dig i stjärten.

Livet vill leva och livet äter sig själv.

”För att ett träd ska leva så måste någon dö vid dess fot.”

Det enda som går att rättfärdiga kring mat är att mat ska ätas från komplexa ekosystem från det landskap du har relation till och tillhör. Vilket ingen av oss kan. Men där ingår död, andra, du, djur, jord, bajs, sol, den, liv och växter. Det spelar sedan ingen roll vad du äter efter denna insikt. Det som spelar roll är de berättelser du rättfärdigar det med eller ej.

Underskatta inte berättelserna.

”Bästa stället att förvara mat, är i din väns mage.”

”We must unhumanise our views a little, and become confident
As the rock and ocean that we were made from.”

1. We live in a time of social, economic and ecological unravelling. All around us are signs that our whole way of living is already passing into history. We will face this reality honestly and learn how to live with it. 

2. We reject the faith which holds that the converging crises of our times can be reduced to a set of ‘problems’ in need of technological or political ‘solutions’. 

3. We believe that the roots of these crises lie in the stories we have been telling ourselves. We intend to challenge the stories which underpin our civilisation: the myth of progress, the myth of human centrality, and the myth of our separation from ‘nature’. These myths are more dangerous for the fact that we have forgotten they are myths. 

4. We will reassert the role of storytelling as more than mere entertainment. It is through stories that we weave reality. 

5. Humans are not the point and purpose of the planet. Our art will begin with the attempt to step outside the human bubble. By careful attention, we will reengage with the non-human world. 

6. We will celebrate writing and art which is grounded in a sense of place and of time. Our literature has been dominated for too long by those who inhabit the cosmopolitan citadels. 

7. We will not lose ourselves in the elaboration of theories or ideologies. Our words will be elemental. We write with dirt under our fingernails.

8. The end of the world as we know it is not the end of the world full stop. Together, we will find the hope beyond hope, the paths which lead to the unknown world ahead of us.

The Dark Mountain Project.