En marklös bonde; Oktober
I oktober så var år 6 av kursen Regenerativ Lantbruk och Holistic Management i Grangärde hos Slaktarstina. Googla henne, hon har en blogg. Detta var det mest inspirerande jag varit med om som aspirerande marklös punkbonde.
Det första Slaktarstina säger oss är: ”Ingenting av det ni kommer få höra om och se här är beroende av att jag har en gård. Jag hade kunnat bo i lägenhet och ändå gjort detta.” Nog sagt för att kittla xakt allt i mig.
Slaktarstina berättade att det är genom otroliga mängder kaffedrickande som hon byggt sin verksamhet och att hon inte äger egen mark. Hon är alltså en marklös bonde, på riktigt. Det är genom relation till markägare som det fungerar. Och kontrollerat kaffe-darr.
Det finns något i folksjälen som ligger djupt rotat i oss, varför vi klipper gräsmattan är för att det är fint att ta tillvara på solenergin i gräset och låta det gå genom en våm. Och att ”beta andras marker och kunna ge denna tillfredsställande känslan/hedern till markägaren är ingen liten gåva i sig.”
Våga be om det du behöver.
På mark som ägs av ca 30 st markägare roterar hon djuren och vitaliserar landskapet sommar som vinter (utedriftsprogrammet). Varje år köper markägarna/byborna kött i form av förbeställda köttlådor. Hennes kontor är en bil med stor skuff där stolp och tråd får palts. Hon har en ”maskinpark” nere i byn där hon förvarar en traktor och en ligghall/sjukhage. Vatten körs ut på släp med bilen i en IBC-tank. Marklös bonde är en grej.
På vintern så managerar hon helheten med hjälp av verktyget balbete. Vilket innebär att hon ställer ut balar under 1 dag på hösten (behöver alltså inte använda traktorn varje dag) sedan öppnar hon balarna pö om pö och låter djuren kissa, bajsa, gödsla och trampa marken även på vintern. Foderstationen flyttar sig naturligt hela tiden och djuren hålls rena. Win-win på alla fronter. Det absolut bästa med detta: ”Min man jobbar som snickare i hufvudstaden vintertid, vilket innebär att jag är själv med vinterdriften, det enda jag behöver för att få detta att funka är en kniv för att öppna balarna.” Och blir hon sjuk/något oförutsägbart händer? ”Då ger jag bara kniven till en kompis.”
Re-si-li-ens. Pro-ak-tiv. Punk-bon-de.
Slaktarstina pratade om de kontroverser som kan följa i att göra saker på ett annat sätt. Och att alltid ställa sig tillgänglig för frågor från grannar. Att kunna vara så djupt förankrad i sin kontext att man alltid kan ha svar. Att kunna göra sig begriplig och vara ödmjuk. Men också det fina som kommer med att ”förvalta” någon annans ”egendom” (om vi ska slänga oss med sådana ord). Det skapar en underliggande ansvarskänsla. Och ansvarsmentalitet, det har vi ju pratat om förr.
”…Jag VILL inte ens äga.”
Ytterligare en inspirerande sak var att hennes kontext innehöll möjligheten att snabbt kunna avveckla skiten. En stor OFF-knapp att slå näven på. Iom att hon är en marklös bonde så kan vad som helst hända och då behöver man kunna hålla sig flexibel. ”Du vågar, och du får alltid ta nya beslut.”
Vi pratade en del om att inte låta materiella ting styra vår kontext. Det är lätt att tänka att: ”Bara jag har den där gården så kan jag göra det jag vill” Men är det verkligen så? ”Jag ÄR…” Inte ”Jag VILL…” Checka sedan verktygen/det materiella (gård, skog, djur) mot kontexten. Inte tvärt om.
Vi pratade mycket om beslutsfattande. Att kunna ha massa bollar i luften samtidigt. Att fråga hur magkänslan känner, men att också våga vara lite hård mot den/informera magkänslan. Dra den igenom en beslutsprocess och fråga sedan igen: ”Vad säger magkänslan nu?”
”Anta att du kan ha fel och bli inte kär i dina beslut.”
”Krokiga vägar – raka beslut. Tillåt det att vara trassligt och komplext. Vi behöver rehabilitera höger hjärnhalva.”
Solidarisk prissättning hållpunkt: ”Tjänar du mer än bonden? Betala mer. Tjänar du mindre än bonden? Betala mindre.” Googla: ”Matsuveränitet” och bo i ett fakkin tält om det är vad som krävs.
”Tidsmässigt är det ingen större skillnad på 10 får och 50 får – kom ihåg det.”
På kvällarna pratade vi om krokiga vägar och raka beslut, framför eld, medan vi delade på people beer utanför våran scout-stuga och sedan sov vi alla i ett och samma litet rum. Det var precis som det låter.
När vi skulle checka ut efter helgen så nämndes det kollektiva medvetandet. Att det är sällan vi får sitta såhär, tillsammans och drifta frågor om livets mening och antal kor för att nå den. Tårar föll i vanlig ordning. Jag säger bara det. Folkbildning. Folketshus i Grangärde var vid liv denna helg.
Och kom ihåg att använda skyn.
